Det brister tillslut

Har efter nästan 30 år, fortfarande inte lärt sig att sluta bygga upp "luftslott" och stora förväntningar.
Man blir fortfarande lika ledsen och besviken när det man hoppas och trodde på bara stannde vid en dröm och en förhoppning.
Man sitter där med ett halvfalskt leende på läpparna, en klump i magen och hackar i sig det som sker, fast man helst av allt bara vill skrika och gråta.

Varför i hela fridens namn ska jag känna att jag måste "förfina" det jag känner innan jag säger det så jag inte sårar? Uppenbarligen så är ju inte andra på det viset.
Man ser hela tiden till sitt eget bästa och tar för sig utan att ge det minsta tillbaka.

Och där sitter jag, biter ihop, sväljer och förfinar det jag känner, för att jag inte såra med mina ord. Bara för att jag är rädd att såra.
Men hur ska jag kunna såra med min sanning?
Min sanning är ju lika viktig som någon annans.
Det jag känner är ju äkta för mig. Jag vet ju det och ändå blir det så här.
Det brukar funka till en viss gräns.
Det byggs upp, alla känslor hamnar på hög, undantryckta och tillslut brister dammen och sen står jag där själv och plockar upp mina bitar, precis som alltid.....För det är ju sån jag är....

//J