Och hur mår vaginan?

DET HÄR INLÄGGET BÖR INTE LÄSAS AV DEN SOM ÄR NÅGORLUNDA OFÖRSTÖRD OCH PRYD

Som jag tidigare nämnt här på min blogg så har jag en del nära vänner. De vet det mesta om mig och jag om dem. Det finns inga frågor eller svar som är för dumma eller för privata. Vi har vårat tugg gentemot varandra om i princip det mesta. Det enda som jag håller för mig själv är mitt sexliv, kanske av helt förståliga själ.
När jag är ute och säljer sexleksaker/hjälpmedel så delar jag gärna med mig av mina erfarenheter av de saker jag provat. Men även där håller jag detaljerna för mig själv.
Så nu till själva funderingen.
När man har fött barn verkar alla tabuer vara som bortblåsta.
Ett första möte efter man fått barn bruka låta ungefär så här i de flesta fall:
- Oh, har han äntligen kommit nu?
- Ja, den 10 februari.
- Hur mycket vägde han? Och hur lång var han?
- 4556 gr och var 53 cm lång
- Oj, det var en rejäl kille, sprack/gick du sönder mycket?

Vad ska man svara på det? Är det familjen och välbekanta så svarar jag ärligt:
- Nej, jag gick inte sönder det minsta, jag tillhör ju storfittefolket och är väl förborrad.

Men när det inte är någon som jag gärna vill dela med mig av mina vaginala händelser, vad sjutton ska man svara då?
- 1. Skit i det du så lever du längre?
- 2. Nej, min slidmuskulatur är väldigt elastisk så det gick bra.
- 3. Jag hoppas inte det, för isåfall glömde barnmorskan att sy ihop mig.

Jag är inte direkt pryd av mig och kan slänga ur mig både det ena och det andra och jag tycker även att det är roligt att höra på mina vänners berättelser om deras underliv (såvida att det hänt något skoj med dem såklart)
Men hur skulle jag uppfattas om jag gick runt och frågade folk om deras underliv?

-Tjenare! Haft samlag nå nyligen? Gick det bra eller fick du skavsår?

Hehe, man kanske skulle ställa det som en motfråga nästa gång? Kanske även kan fråga något om hemorrojder eller så. För inget verkar ju vara för intimt eller privat, såvida man nyss har fött barn.
Jag väntar bara på att någon ska ställa frågan om hur vårat sexliv är nu sen vi fick barn. Så för att bespara er den frågan kan jag bara säga att:
-Tack det är hyfsat. Bara jag slutar att blöda ska vi sätta igång som kaniner igen. För som det är nu behöver jag bara se gubben i småbyxorna så börjar jag blöda.
Än värre är, att när gubben ska massera min ömma rygg eller killa mig på ryggen så protesterar Alfred. Varje gång, slår aldrig fel. Tror han har en sån inbygd
rör-inte-min-mamma radar.

Var allt det här sista lite väl mycket information för dig? HAHA TOO BAD FOR YOU!! Fick du igen för att du är så nyfiken..

Ha det bäst

//J

Lillprins Alfred

Nu har det gått tio dagar sen jag skrev något i bloggen sist. Anledningen?

Lillprinsen har kommit!

I måndagskväll efter att jag och Olivia hade totaldäckat i sängen vid 20-tiden vaknade jag igen vid 21.45 av att det kändes som att något ”sprack” i magen. Och, ja, ni gissade rätt. Det var vattnet som gick.
Jäklar så besviken jag blev. Förra gången gick ju inte vattnet och jag hade väl nästan räknat med att det skulle bli så den här gången också. (har inte lärt mig än att allt inte alltid blir som man vill) Jag hade ju tänkt att bada i de där superduper mysiga sittbadkaren på förlossningen, med bubblor och så.
Men det fick man inte göra om vattnet hade gått så duschen fick duga. Var ju inte fy skam det heller, att sitta i duschen hur länge man ville =) Är man ju inte bortskämd med nu när man har varmvattenberedare hemma.

Vi lämnade av Olivia hos mamma och pappa på kvällen på väg in till förlossningen. Var inne vid 23-tiden.
Sen var det bara att bita ihop, suga lustgas och duscha. Tror nästan att jag förbrukade en tub lustgas under värkarbetet. Blev lite kockobello fram på småtimmarna, tror det var en kombination av lustgas och utmattning. Jag vet vad jag sa, men inget hängde liksom ihop eller hade någon som helst mening.
Vid 5 gav jag upp och bad om EDA(för de som inte vet va det är så stoppar dom in en slang med bedövning längst med ryggmärgen)
Strax före 7 ringde vi till mor och far så dom kom in med Olivia. Vi hade planerat sedan länge att hon skulle få vara med sista stunden när bebisen kom ut.
Tyvärr drog det ut på tiden, så hon fick sitta ute med mor o far i flera timmar. Halv tio kom hon in och kl tio kom Alfred ut.

Både Ingemar och Olivia skötte sig alldeles utmärkt. Det blev en bra förlossning, tyvärr inte smärtfri, men ändå bra. Jag är livrädd för smärta. Slår jag mig eller gör mig illa på annat sätt där jag inte är beredd så är jag rätt tålig. Men när jag vet när smärtan kommer är jag skiträdd. Bara att ta ett litet stick i fingret på VC gör att jag kallsvettas. Tycker det är fruktansvärt.
(Jag kan helt ärligt inte förstå hur en del kvinnor väljer att föda både tio och tolv gånger. Det gör ju skitont och även om livmodern slappas ut efter varje förlossning så är det ju mer än livmodern som "töjs" till bristningsgränsen.)
Vi blev kvar 3 dygn för ”lillprinsen” visade sig inte vara så liten. Han vägde 4556 gr och var 53 cm lång. Han hade lite låg temp och lågt blodsocker när han kom ut så vi fick tilläggsmata honom tills amningen kom igång.

Så, årets födelsedags present till mig var den bästa någonsin. Vi fick komma hem!
Helgen tillägnade vi våra respektive familjer, så de fick komma och titta på underverket. Nu har det gått några dagar och vi har landat i tillvaron. Alfred gråter nästan aldrig och Olivia är helt underbar. Synd nog har hon lyckats dra på sig en rejäl förkylning och har feber, men hon får vara hemma och mysa med hela familjen, vilket nog är bästa medicinen.
Själv jobbar jag på med dessa förbaskade knipövningar. Tänk att inte kroppen är bättre funtad att det ska gå till sig av sig självt. Nåja, det är bara att kniiiiiiipa.

Så, till alla som undrat. Han har kommit, vi mår jättebra och har landat.


Knip och kram

//J

PsykopatLina och skoteråkning

Haha, Lina har blivit psykopat! Jo, det är sant, hon sa det själv imorse när hon ringde, halv nio!! Trodde på fullaste allvar att det brunnit för henne, för hon brukar sova till lunchtid i vanliga fall. Men hon var visst på jobbet, det var därför hon var vaken så ”tidigt”. Hon var helt nojig, trodde jag hade fött barn o så. Tror inte hon har hajjat att hon finns med i mappen med personer som kommer att först få veta när ungen är ute.

Igårkväll firade jag o gubben alla hjärtans dag. Och jo, vi vet att det inte är förrän nästa helg, men vem vet vad vi pysslar med på? Vi kanske är på förlossningen eller så har bebisen redan kommit ut och då blir det inge restaurang. För det är det vi gör på alla hjärtans dag. Går ut och äter nå gott på någon trevlig restaurang och bara myser.
Vi åkte ner på skeppsbrokällaren och åt. Maten var kalasgod, verkligen. Åt så jag höll på att spricka på vägen hem. Vi stannade dock till och hyrde med oss två filmer. Hann bara se en av dom innan jag blev trött och ville sova.

Idag, efter att vi blivit väckta av Lina (ja jag var uppe på toa), så åt vi en god frukost och sedan så åkte gubben till skogen för att kolla fällorna och mina föräldrar hämtade mig med skotern så jag fick åka till stugan en sväng och fiska lite. Har längtat efter det jättelänge nu och snart är det ju kanske inte läge att sticka iväg och fiska. Mamma och pappa lyckades i alla fall knuffa ner mig i pulkan till skotern (man är ju rörlig som ett kylskåp) och dra upp mig igen när vi var framme. Det snöar för fullt idag och i stugan var det supermycket snö.
Pappa fyllde karet medans jag och mamma fiskade en stund, men det snöade så mycket att det inte var så skoj att sitta på isen.
Jonas och Uffe kom förbi med deras lekskotrar och jag liftade med Uffe hem igen. Hade hunnit bli både hungrig och kissnödig på isen. Och att pröva kissa på isen var bara att glömma. Med den här kroppshyddan och alla kläder finns det inte en sportslig chans i hela världen att jag skulle kunna få ner rumpan o kissa ute.
Väl på skotern kom det lite värkar och som grädde på moset körde vi fast så jag fick hjälpa till att ”lyfta” och putta lite på skotern. Hoppas bebisen förstod att det var dags att komma ut nu.
Idag är jag ändå i vecka 40 + 5 dagar.

Nej, nu ska jag ta och få i mig lite lunch och sen ska vi ut o trängas i birsta.

Ha det bäst

//J

tjingeling i lingonskogen

Haha, sen mitt förra inlägg (var på duktigt dåligt humör) så har INGEN (i alla fall ingen som läser min blogg) vågat fråga om bebisen har kommit än. Till alla er som respekterade det vill jag bara säga TACK. (och nej, det har inte kommit någon bebis än)

Jag var till BM igår, sist jag var där sa jag att jag inte tänkte komma eftersom jag hade tänkt att föda förra veckan. Vi gjorde rutinkontroll och så kände hon lite på tappen. FRAMSTEG, mina värkar som kommer på kvällarna har inte varit förgäves. Jag har öppnats ca 1.5 cm!!
Jaja, jag vet det är inte mycket men det är något. Hon drog och pillade lite, så jag hoppades att det skulle sätta igång sen efter den behandlingen. Men icke, bebisen är kvar där inne och hånskrattar åt oss. Tjurig från start, det gillar vi. (måste vara fars arvet)
Det lutar nog åt att moster Helene har rätt, den kommer inte förrän på min födelsedag eller alla hjärtans dag!

I måndags hade jag lunchbesök hemma, Jeanette o Cecilia kom förbi och hjälpte mig att äta upp lite rester från söndagens stek. Är så himla roligt att få besök hemma, dagarna går lite fortare då. Sen är det alltid så himla skönt att få lufta lite med Jeanette, hon är så bra på att lyssna och komma med konkreta förslag och idéer om hur man kan göra i vissa situationer. Tack för att du orkar lyssna på mitt tjat!
Tror den här tjejen skulle passa som livsstilscoach, allvarligt talat alltså. Som farfar brukar säga: Hon är inte dum den här tjejen inte.

Igår, tisdag, var jag och lunchade med min sambo. Vi passade även på att springa i lite affärer innan han skulle tillbaka på jobb. Jag blev lite tidig in till stan (träffade ju BM) så jag tog en chansning och ringde min kära vän Johanna som jobbar på kommunhuset. (är ju lämpligt nog granne med MVC) turligt nog hade hon precis ätit lunch och var på väg ut för en nypa luft, så vi halkade in till stan och tog oss en latte. Jätteroligt att träffa henne, var ett bra tag sen sist. Hon såg fräschare och piggare ut än på länge (det var en komplimang Johanna), jag vet ju att hon har haft det lite kämpigt nu på sista tiden. Men jösses bruden, det märks inte på din utstrålning i alla fall. Fikat kan vi gärna göra om snart.

Märkte förresten tydligt i måndags att min lilla gullunge också har haft nedräkning på när bebisen ska komma. Hon hade sagt till fröken på morgonen att tiden gick ut då, sen varje morgon när hon vaknar nu så suckar hon ”nehe, ingen bebis inatt heller”
Hon är ju bara för underbar min ögonsten. Även min lilla kusin är nog lite förväntansfull. När dom är här hemma efter skolan så leker dom väldigt ofta med dockbebisar, ”bulans" spjälsäng och badbalja mm. Är ganska så roligt att lyssna på dom.
Det är bra träning det, sånt ska utnyttjas till fullo när bebisen väl är ute. Jag tror inte jag kommer att behöva byta en enda bajsblöja de närmaste månaderna om jag sköter mina kort rätt=) (känner hornen växa)

Nej go´vänner, det blir inte roligare än såhär.

Ha det bäst

//J

Ett himla tjat

Tjat, tjat, tjat

Nu för tiden så ringer och smsar folk vi känner endast för att höra om inte bebisen har kommit ut än. Är folk så in i hela h*ete rädd att inte få vara först med att veta att dom måste ringa och tjata var eviga dag?
Bebisen kommer när den är redo, det finns inget vi kan göra för att påverka födelsedatumet såvida vi inte bestämmer oss för snitt eller att bli igångsatt. Då först vet vi exakt.
Kan inte folk begripa att det är nog så tröttsamt sista veckorna i graviditeten att man helst vill slippa allt tjat? Kroppen är tung, man sover dåligt och kan knappt röra sig. Ska man måsta gruva sig för att svara i telefon också bara för att man inte orkar förklara gång efter annan att bebisen fortfarande inte har kommit ut?
Ingen vill hellre att bebisen ska komma ut än vår familj. Men det är som det är.

Så för er som läser detta och inte har hört om bebisen har kommit ut än. Ring gärna och prata i allmänhet (nu är det ju iof bara ett fåtal som gör det) om allt möjligt, men sluta tjata.

Jag har gjort en mapp i min telefon där jag har lagt till dom som först ska få veta när bebisen är född. Så fort bebisen är ute och jag är pigg så kommer ni att få ett sms.
Är ni oroliga för att inte vara en av dem som finns i mappen och därmed inte heller få ett sms? Jag har lagt till dom som jag vill ska få veta bland de första, ex min och Ingemars familj, mina NÄRA vänner och några få vänner.
Är du inte en av dem som finns ilagd så finns det en anledning till det och det är inget jag kommer att vare sig kommentera eller försvara. Tids nog så kommer alla vi känner veta när bebisen är född, men det kanske inte blir direkt när den är ute.


//J