Igår var en sån där dag som man önskade att man aldrig klev ur sängen, inte för att det hände en massa tokigheter utan mest bara för att den var så urtråkig. Jag kunde inte ens förmå mig själv att försöka göra den lite roligare. Inte ens när jag gjorde mig klar inför hockeykvällen på O´learys kändes det speciellt skoj. Nu ska jag inte sitta här och säga att jag hade trist på middagen för det hade jag inte. Det var himla trevligt, god mat och Timrå vann, men det var ändå skönt när jag kom hem och fick lägga mig för att lämna den där dagen bakom mig.
Imorse däremot var det upp som en sol kl 06.10 när mammsen ringde. (för de som känner mig vet att jag aldrig är en sol den tiden), på med kaffet, hämta tidningen för att sedan...... vänta på mamma. Jättespännande.
Jag har ju lånat ut min bil till kära far så han kan ta sig till och från verkstan där hans bil står nerplockad i molekyler. Tanken har väl varit de senaste 3!! veckorna att den redan skulle ha varit klar, om han bara hade fått rätt motor de två första försöken. I bästa fall blir den klar i början av nästa vecka.
Nåja, inte dör väl lilla jag av en tidig morgon utan att få somna om efter kaffet. Jag åkte med mamma till hennes jobb innan jag hämtade lilla syterdottern på dagis.
Hon ska ha mostertid i helgen samtidigt som jag får min dos av gullungetid. Vi handlade allt som vi kan tänkas behöva i helgen innan vi åkte hem och fikade. Var in till stugan en sväng, bara för att det var sånt fint väder. Bestämde oss för att köra en helkväll med skräpmat och bio. Felicia har aldrig varit på bio förut så det var ju jättespännande och ett stort plus att hon inte har hunnit bli förstörd än :)
Med det menar jag att min egen dotter skäms lite när vi går på bio. Hon skäms över sin lilla mor som fullkomligen ÄLSKAR tecknad film. Jag tror inte att jag har sett någon tecknad film utan att ha skrikit av skratt och gråtit i smyg. Jag bara kan inte hålla mig. När Olivia var liten brydde hon sig nog inte så mycket men nu får man en armbåge i sidan och ett tyst "men mamma" viskandes i örat så fort man råkar skratta lite för högt eller snörvla lite för länge.
Ok, det kanske inte är politiskt korrekt att som vuxen att öppet gråta och skratta på bio, men det struntar jag i. Filmer är ju ändå gjorda för att beröra folk.
Men är det för mycket begärt att föräldrar ska ha lärt sina barn lite vanligt hyfs innan man går på bio?
Jag kan förstå att 1½ timme kan kännas långt för ett barn, även om det är en tecknad film.
Jag kan förstå att barn inte alltid förstår vad som händer på filmen och vill ha en förklaring.
Jag kan förstå att barn vill gå ut och kissa mitt under pågående film. Det är helt ok!
Jag kan även förstå att en del barn inte uppskattar filmen och blir uttråkad. Men ska det då vara så j*la svårt att lämna biografen så att de övriga besökarna får se filmen klart utan att bli störda av en unge som klättrar i stolarna, sjunger högt, pratar om allt annat utom filmen(jättehögt dessutom), sträcker armarna upp i skyn och drar av ett öronbedövande gutturalt primalskri utan någon som helst reaktion från föräldern? Nej, jag är ledsen, det är inte OK.
Även om jag älskar tecknad film så måste jag nog ändå inse som förälder att man får packa ihop sina saker och snällt lämna biografen (även om det är mitt i filmen) om det barn man har med sig stör de övriga 269 personerna som också har betalt dyra pengar för att se filmen. Det är bara så, vanligt hyfs alltså.
Man får gott bita ihop och försöka igen en annan gång efter att ha förklarat för barnet om hur man bör och inte bör bete i olika situationer och att det är ok att inte gilla samma saker som alla andra men att man måste visa hänsyn. Det är ju så man lär sina barn, att förklara och försöka igen. Inte tyst och stillasittandes låtsas som det regnar.
fredag 28 november 2008
torsdag 27 november 2008
Urtrist...
Idag är en sån där urtrist dag. Iallafall "so far". Stumpan är hos far sin och är lite sjuk igen och gubben jobbar ju. Har absolut ingen motivation att göra något vettigt. Har iof tvättat lite men det är då allt. Tog en tur med fyrhjulingen och tittade till stugan på förmiddagen. Om det bara hade varit finväder hade jag ju kunnat stanna och fiskat och ätit lunch där, men icke. Vädergudarna är inte på min sida alls. Det är gråmulet o dant. Det märks nog i tonen i mitt skrivande vilket inflytande vädret har i min vardag.
Jösses, hur patetiskt är det?
Jaja, ikväll ska jag iallafall ut och träffa folk. ÄNTLIGEN!
Vi ska iväg med min maskingrupp på O´learys, äta lite gott och titta på hockeyn. Kan ju säga att det var inte igår jag var i väg på nå "galej". Vet egentligen inte varför, men det blir väl så när man hamnar ute i pereforin (kan ju hända att det stavas så) att de inte blir så mycket rännandes ute på kvällarna.
Nej, det här håller inte. Vilket jäkla ordbajseri, lika bra att lägga ner för idag och hoppas på bättre motivation imorgon.
//J
Jösses, hur patetiskt är det?
Jaja, ikväll ska jag iallafall ut och träffa folk. ÄNTLIGEN!
Vi ska iväg med min maskingrupp på O´learys, äta lite gott och titta på hockeyn. Kan ju säga att det var inte igår jag var i väg på nå "galej". Vet egentligen inte varför, men det blir väl så när man hamnar ute i pereforin (kan ju hända att det stavas så) att de inte blir så mycket rännandes ute på kvällarna.
Nej, det här håller inte. Vilket jäkla ordbajseri, lika bra att lägga ner för idag och hoppas på bättre motivation imorgon.
//J
onsdag 26 november 2008
att man aldrig lär sig
Tänk att man aldrig lär sig…
Var på årskontroll hos tandläkaren själv idag. Jag som verkligen inte gillar att gå till tandläkaren, (vem gör nu det?) har nu befunnit mig där två dagar i rad!!
Det var det vanliga med röntgenbilder och lite pet med den där sylvassa prylen som dom kör mellan, på och runt tänderna tills blodet sprutar.
”Använder du tandtråd?”
- ja för sjutton, eller ja inte varje dag. Faktiskt så blir det väl inte oftare än kanske 1-2 gånger i veckan. Ja i bästa fall en gång, om jag kommer ihåg det….
Alltid samma visa. Man lär sig ju aldrig. Varje gång man har varit in och lagat något hål så lovar man ju att använda den där förbannade tråden och liktförbaskat står man där med ett skamset uttryck i ansiktet ett år senare och säger att man har ”liksom glömt”.
Jösses, som att dom verkligen skulle bry sig om jag så använder tandtråd 1 gång per år eller 10 gånger om dagen. Det är ju mina tänder som trasas sönder och mina pengar som går till deras lön.
Som tur var såg det ändå rätt hyfsat ut, ett pyttepytte hål som vi nog borde åtgärda. Det är ju tydligen extra känsligt när man är gravid. Har aldrig fått någon bra förklaring till det. Är det för att man äter mer godis? Jag tror jag äter samma mängd ändåJ och mat äter jag nog samma där också. Men hur som helst var det det min tandhygienist sa.
Om man ska kolla efter hur lång väntetiden är så är jag inte den enda i hela Sundsvall som inte använder tandtråd.
-”passar den 21 januari bra?”
-ja men absolut, om jag nu inte ligger och krystar ut en bebis då så kommer jag.
Så, då tänkte jag lite smått komma in på just det där med lilla bebisen.
De flesta har väl snappat upp att det är beräknat kring den 2 februari.
Själv så satsar jag på den 28 januari. Man kanske kan fixa lite odds på någon Internet spelsajt? Undra hur många som skulle lägga en slant. Finns ju så mycket tok man kan spela på, så varför inte vår graviditet?
Många har frågat om vi kollat in vad det blir.
Det där verkar vara en rätt stor och känslig fråga. En del är så emot att kolla och en del tycker att det är det mest självklara i hela världen. ”varför inte kolla om man har chansen” Ja, det är ju frågan.
Och om man har kollat, måste alla få veta då? Inom sin tid kommer det ju att märkas. Kan man inte få suga lite på den karamellen själv, om man nu har tagit reda på det?
Tror inte att någon som jag har pratat med inte har frågat om vi har kollat. Tror jag har svarat sanningsenligt till alla. Jo, vi har kollat och nej vi vill inte berätta. Vi behåller det inom närmsta familjen. Det är hur som helst inte 100% säkert ändå.
Vi har köpt en barnvagn, fått låna en bilbarnstol och kollat lite efter en spjälsäng. Ett skötbord har jag sen förut. Det är allt. När tiden är inne kommer vi att köpa hem någon body och byxor i någon neutral färg. Tror inte att det är så bråttom än, och skulle ”bulan” vilja komma ut tidigare så blir ju vi ändå kvar någon dag på sjukhuset och då hinner pappsen handla det nödvändigaste då.
I övrigt mår jag hyfsat, höftvärken har lugnat ner sig lite sen jag slutade jobba, magen håller kurvan, blodvärden och allt sånt ser bra ut.
Det enda smolket i bägaren är att jag ser ut som den där vita michellingubben som brukar sitta fram på vissa lastbilar.
Det är väl själva f*n att jag ska gå upp så ofantligt i vikt. Samma sak när jag väntade Olivia, fast nu hade jag ju något högre startvikt än när jag väntade henne.
Spegeln är ju också så strategiskt placerad i badrummet att jag hajar till varje gång jag kliver ur duschen och måste kolla en extra gång om det verkligen var jag som steg ur eller om det var någon reflektionsbild från tvn som visar något program om strandade vitvalar på Animal planet.
Och lika trött blir jag när jag inser att vitvalar inte har långt brunt hår och rinnande mascara.
Nåja, har jag lyckats gå ner i vikt förut så lär jag väl lyckas igen.
Är bara så sugit att se alla smala bruttor med små bulor på magen som sedan har förlorat mer i vikt efter förlossningen än dom gick upp under graviditeten. Men jag säger som Tony R, ”ja ä int bitter” och lever i min låtsasvärld att jag tycker att det är helt ok att jag gick upp 100 kg den här gången också.
//J
Var på årskontroll hos tandläkaren själv idag. Jag som verkligen inte gillar att gå till tandläkaren, (vem gör nu det?) har nu befunnit mig där två dagar i rad!!
Det var det vanliga med röntgenbilder och lite pet med den där sylvassa prylen som dom kör mellan, på och runt tänderna tills blodet sprutar.
”Använder du tandtråd?”
- ja för sjutton, eller ja inte varje dag. Faktiskt så blir det väl inte oftare än kanske 1-2 gånger i veckan. Ja i bästa fall en gång, om jag kommer ihåg det….
Alltid samma visa. Man lär sig ju aldrig. Varje gång man har varit in och lagat något hål så lovar man ju att använda den där förbannade tråden och liktförbaskat står man där med ett skamset uttryck i ansiktet ett år senare och säger att man har ”liksom glömt”.
Jösses, som att dom verkligen skulle bry sig om jag så använder tandtråd 1 gång per år eller 10 gånger om dagen. Det är ju mina tänder som trasas sönder och mina pengar som går till deras lön.
Som tur var såg det ändå rätt hyfsat ut, ett pyttepytte hål som vi nog borde åtgärda. Det är ju tydligen extra känsligt när man är gravid. Har aldrig fått någon bra förklaring till det. Är det för att man äter mer godis? Jag tror jag äter samma mängd ändåJ och mat äter jag nog samma där också. Men hur som helst var det det min tandhygienist sa.
Om man ska kolla efter hur lång väntetiden är så är jag inte den enda i hela Sundsvall som inte använder tandtråd.
-”passar den 21 januari bra?”
-ja men absolut, om jag nu inte ligger och krystar ut en bebis då så kommer jag.
Så, då tänkte jag lite smått komma in på just det där med lilla bebisen.
De flesta har väl snappat upp att det är beräknat kring den 2 februari.
Själv så satsar jag på den 28 januari. Man kanske kan fixa lite odds på någon Internet spelsajt? Undra hur många som skulle lägga en slant. Finns ju så mycket tok man kan spela på, så varför inte vår graviditet?
Många har frågat om vi kollat in vad det blir.
Det där verkar vara en rätt stor och känslig fråga. En del är så emot att kolla och en del tycker att det är det mest självklara i hela världen. ”varför inte kolla om man har chansen” Ja, det är ju frågan.
Och om man har kollat, måste alla få veta då? Inom sin tid kommer det ju att märkas. Kan man inte få suga lite på den karamellen själv, om man nu har tagit reda på det?
Tror inte att någon som jag har pratat med inte har frågat om vi har kollat. Tror jag har svarat sanningsenligt till alla. Jo, vi har kollat och nej vi vill inte berätta. Vi behåller det inom närmsta familjen. Det är hur som helst inte 100% säkert ändå.
Vi har köpt en barnvagn, fått låna en bilbarnstol och kollat lite efter en spjälsäng. Ett skötbord har jag sen förut. Det är allt. När tiden är inne kommer vi att köpa hem någon body och byxor i någon neutral färg. Tror inte att det är så bråttom än, och skulle ”bulan” vilja komma ut tidigare så blir ju vi ändå kvar någon dag på sjukhuset och då hinner pappsen handla det nödvändigaste då.
I övrigt mår jag hyfsat, höftvärken har lugnat ner sig lite sen jag slutade jobba, magen håller kurvan, blodvärden och allt sånt ser bra ut.
Det enda smolket i bägaren är att jag ser ut som den där vita michellingubben som brukar sitta fram på vissa lastbilar.
Det är väl själva f*n att jag ska gå upp så ofantligt i vikt. Samma sak när jag väntade Olivia, fast nu hade jag ju något högre startvikt än när jag väntade henne.
Spegeln är ju också så strategiskt placerad i badrummet att jag hajar till varje gång jag kliver ur duschen och måste kolla en extra gång om det verkligen var jag som steg ur eller om det var någon reflektionsbild från tvn som visar något program om strandade vitvalar på Animal planet.
Och lika trött blir jag när jag inser att vitvalar inte har långt brunt hår och rinnande mascara.
Nåja, har jag lyckats gå ner i vikt förut så lär jag väl lyckas igen.
Är bara så sugit att se alla smala bruttor med små bulor på magen som sedan har förlorat mer i vikt efter förlossningen än dom gick upp under graviditeten. Men jag säger som Tony R, ”ja ä int bitter” och lever i min låtsasvärld att jag tycker att det är helt ok att jag gick upp 100 kg den här gången också.
//J
tisdag 25 november 2008
Dag 2
Dag 2 i med min alldeles nya hobby!!
Vaknade upp i total kyla, igen, för att göra i ordning dottern till skolan.
Idag valde jag att inte lugnt stå och se på när hon glömmer sin arma mor vinkandes i fönstret, jag tog helt enkelt saken i egna händer och bankade i rutan så den nästan gav vika.(pass upp för fettfläckar på rutan tänker nog många, men lugn. Rutan är så j*la skitig redan så det märks inte) och jo, jag måste ta i så eftersom det lilla trollet lyssnar på sin mp3 på väg till skolan.
Hon vände sig förvånat om och vinkade lite försynt när hon såg sin morgonrocksbeklädda mor vinka frenetiskt genom den allt för skitiga rutan i vardagsrummet.
Glad i hågen att hon iaf besvärade sig att vinka idag (efter lite påtryckningar) bestämde jag mig för att krypa ner under täcket igen en liten stund.
Egentligen är jag rätt pigg nu på mornarna, men va sjutton ska jag göra den tiden? Jag vet vad alla som läser tänker, ”hon kan ju baka, eller städa, eller gå ut och promenera eller eller eller.. det finns ju saker att göra i det oändliga” Men med min medfödda lathet så kan jag utan några som helst skrupler skjuta upp allt det där till senare, om inte senare idag så senare i veckan eller nästa eller…. Ja ni förstår nog. Kan hända att det inte händer över huvudtaget. Men vem bryr sig om hundra år?
Jag fick i alla fall nog av att ligga o lata mig i sängen efter att ha lyssnat på våra små håriga monster ute i hundgården skälla i över en timme. Beslutade mig för att bryskt skälla ut byrackorna och tänkte inte på att jag var spritt språngandes naken när jag i all min vrede skulle slita upp dörren för att hojta åt dom att hålla käft en gång för alla.
Fick i sista sekund, genom fönstret, syn på grannen komma dragandes på soptunnan och bestämde mig kvickt för att istället skrika som en vettvilling knacka ”lite lätt” på rutan, för andra gången denna dag. Jag måste allvarligt putsa fönstren.
Vetesjutton hur i hela världen jag ska få vovvarna att sluta skälla på allt och alla. Har kollat upp lite olika metoder på nätet men har inte fått nå gehör från min sambo, som faktiskt har det övergripande ansvaret över dessa två fyrbentingar.
När knatten tittar ut och ska börja sova i vagnen ute, vill ju inte jag att bebisen ska bli väckt i tid och otid bara för att hundarna finner nöje i att skälla på minsta lilla ljud eller rörelse.
Missförstå mig inte, jag tycker faktiskt om våra hundar, fast dom skäller på tok för mycket. (jo, det är sant älskling även fast du inte tror det)
Men jag ska nog helt ärligt erkänna att jag är nog aningens mer en ”catlady”. Katter är mer självständiga, skäller inte, tar upp mindre plats (iaf om man jämför med våra vovvar), äter inte fullt lika mycket och fångar möss. Kan skriva flera fördelar om katter, men dom har ju också sina nackdelar så jag låter det vara som det är nu.
Vi har således 2 djur ”var” att sköta om. Gubben har sina hundar och jag har 2 katter.
Får se hur länge det gamla skrället (kissan) lever dock, hon är inte allt för imponerad över mitt senaste nyförvärv.
Kissan, som är snart 13 år om man får tro farfar, fick flytta hit när gamlingarna flyttade på hemmet. Hon anpassade sig ganska snabbt till sitt nya boende här hemma, enda kruxet är att hon är helt talanglös att fånga möss. Hon är ju knappt utanför dörren och jagar än mindre. Därför beslöt jag mig för att skaffa katt 2.
Biffen, en övergiven jättekatt, som kommer närmast från Sundsvalls djurhem (kolla in: http://www.sundsvallsdjurhem.se/). Var och tittade på en visning som Sd hade i birsta för övergivna, omhändertagna katter och blev störtförälskad i denna jätte till katt. La in en intresseanmälan och fick till min stora glädje hämta hem honom på prov några dagar senare. Så nu bor han här och verkar tycka att livet leker. Men han är nog lite bekymrad över att den lilla elaka katthonan bara fräser åt honom så fort han vill leka. Men det har han löst genom att stirra ut henne, och går hon sin väg, följer han helt sonika efter tills det brinner för henne, då ger han upp, för stunden i alla fall. Han verkar tänka ”hon ger sig nog snart”. Vi får väl se vem som viker sig först.
Dagen fortlöpte i att jag åkte ner till Olivia på skolan för att hämta henne strax efter lunch. Hon skulle in och plasta in sina 6års tänder.
Jag blir lika imponerad varje gång det dyker upp nymodigeheter på div ställen i samhället. Ta nu bara som när vi skulle anmäla våran ankomst hos tandläkaren, det stod en dator direkt i väntrummet där man själv knappade in sig. Man slipper vänta i långa köer bara för att anmäla sin närvaro. Likaså när man ringer VC, man knappar in sitt personnummer och telenummer så ringer dom upp inom en halvtimme.
Det sparar ju både min tid som jag måste sitta i telefonkö (den tiden som man kan använda till något viktigare) plus att jag slipper bli skitförbannad på att höra ”du har plats nummer en miljon i kön, men vi besvarar ditt samtal så fort vi kan” följt av en skitdålig melodi.
Tycker att det är superbra att det kommer in lite nya ”förbättrade” idéer på ställen där man i regel blir stressad av köer och dyl.
Jag är faktiskt en av dom som hoppar på det mesta inom ”det senaste”, även om jag inte fattar så mycket av allt nytt som kommer.
Shopexpress är ju en av alla utomordentligt urbra saker som underlättar min vardag. Tycker själv jag är skitcool när jag slänger mig med allt nytt, men brukar allt som oftast skämmas lite när jag ska berätta om alla fräna nymodigheter för mamma och inse att hon faktiskt redan ligger steget före. Man ska nog inte underskatta den äldre informationstörstande generationen när man själv ligger flera nivåer under sin egen, i teknikens värld ialla fall.
Nåja, efter att ha meddelat vår närvaro fick vi i vanlig ordning sitta ner och vänta, lite på tok för länge i mitt tycke då. När man har en bokad tid så tycker jag att man inte ska behöva vänta längre än 5 min, i alla fall inte utan att bli meddelad om det. För om jag skulle bli sen en dag av någon anledning så hoppas ju min tid över, man får punga ut med slantarna och boka ny tid. VADÅ, är inte min tid lika viktig som deras???
Väl inne hos tandläkaren så var min dotter så himla duktig. Om jag bara vore hälften så tuff som henne när jag ska in, men det är jag inte. Hon låg där så snällt när Anitha, som hon hette, stoppade in än det ena än det andra i munnen på henne. Inte ett pip.
Själv har jag svettningar och mardrömmar redan dagen innan jag ska in, spelar inte någon roll om det bara är en årskontroll eller hål lagning på schemat. Iochmed att jag parkerar utanför så har jag en puls på 200. När jag väl har lagt mig i stolen måste sköterskan snällt trycka in ett par bedövningssprutor innan jag ens kan se åt verktygen som senare ska in i truten. Jag är helt ärlig sjukt skakis när jag går därifrån. Undrar om det är någon speciell tandläkar skötsel på löständer?
Kanske går att söka för det där? Det går kanske att kombinera den terapin med min allt mer ångestfyllda rädsla inför förlossningen? Måste nog kolla upp det.
Nu sitter nog en del förståsigpåare och tycker jag är löjlig, jag har ju redan fött barn en gång och det gick väl bra? Eller gjorde det det? Beror nog på hur man ser det. Ungen kom ju ut med bara några mindre blessyrer och jag överlevde, så på det sättet var det ju överträffligt. Men allt däremellan var rena skräcken.
Men vad är oddsen att det blir en lika mardrömslik förlossning den här gången? Jag är ju några år äldre och en erfarenhet rikare,vad gäller just att föda barn, så det går nog kanske bra ändå. Ska överväga konsultation med en terapeut några dagar till innan jag kollar i gula sidorna.
Tror jag har skrivit av mig för idag om mina största funderingar… får se om det poppar upp nå mer senare…
Vaknade upp i total kyla, igen, för att göra i ordning dottern till skolan.
Idag valde jag att inte lugnt stå och se på när hon glömmer sin arma mor vinkandes i fönstret, jag tog helt enkelt saken i egna händer och bankade i rutan så den nästan gav vika.(pass upp för fettfläckar på rutan tänker nog många, men lugn. Rutan är så j*la skitig redan så det märks inte) och jo, jag måste ta i så eftersom det lilla trollet lyssnar på sin mp3 på väg till skolan.
Hon vände sig förvånat om och vinkade lite försynt när hon såg sin morgonrocksbeklädda mor vinka frenetiskt genom den allt för skitiga rutan i vardagsrummet.
Glad i hågen att hon iaf besvärade sig att vinka idag (efter lite påtryckningar) bestämde jag mig för att krypa ner under täcket igen en liten stund.
Egentligen är jag rätt pigg nu på mornarna, men va sjutton ska jag göra den tiden? Jag vet vad alla som läser tänker, ”hon kan ju baka, eller städa, eller gå ut och promenera eller eller eller.. det finns ju saker att göra i det oändliga” Men med min medfödda lathet så kan jag utan några som helst skrupler skjuta upp allt det där till senare, om inte senare idag så senare i veckan eller nästa eller…. Ja ni förstår nog. Kan hända att det inte händer över huvudtaget. Men vem bryr sig om hundra år?
Jag fick i alla fall nog av att ligga o lata mig i sängen efter att ha lyssnat på våra små håriga monster ute i hundgården skälla i över en timme. Beslutade mig för att bryskt skälla ut byrackorna och tänkte inte på att jag var spritt språngandes naken när jag i all min vrede skulle slita upp dörren för att hojta åt dom att hålla käft en gång för alla.
Fick i sista sekund, genom fönstret, syn på grannen komma dragandes på soptunnan och bestämde mig kvickt för att istället skrika som en vettvilling knacka ”lite lätt” på rutan, för andra gången denna dag. Jag måste allvarligt putsa fönstren.
Vetesjutton hur i hela världen jag ska få vovvarna att sluta skälla på allt och alla. Har kollat upp lite olika metoder på nätet men har inte fått nå gehör från min sambo, som faktiskt har det övergripande ansvaret över dessa två fyrbentingar.
När knatten tittar ut och ska börja sova i vagnen ute, vill ju inte jag att bebisen ska bli väckt i tid och otid bara för att hundarna finner nöje i att skälla på minsta lilla ljud eller rörelse.
Missförstå mig inte, jag tycker faktiskt om våra hundar, fast dom skäller på tok för mycket. (jo, det är sant älskling även fast du inte tror det)
Men jag ska nog helt ärligt erkänna att jag är nog aningens mer en ”catlady”. Katter är mer självständiga, skäller inte, tar upp mindre plats (iaf om man jämför med våra vovvar), äter inte fullt lika mycket och fångar möss. Kan skriva flera fördelar om katter, men dom har ju också sina nackdelar så jag låter det vara som det är nu.
Vi har således 2 djur ”var” att sköta om. Gubben har sina hundar och jag har 2 katter.
Får se hur länge det gamla skrället (kissan) lever dock, hon är inte allt för imponerad över mitt senaste nyförvärv.
Kissan, som är snart 13 år om man får tro farfar, fick flytta hit när gamlingarna flyttade på hemmet. Hon anpassade sig ganska snabbt till sitt nya boende här hemma, enda kruxet är att hon är helt talanglös att fånga möss. Hon är ju knappt utanför dörren och jagar än mindre. Därför beslöt jag mig för att skaffa katt 2.
Biffen, en övergiven jättekatt, som kommer närmast från Sundsvalls djurhem (kolla in: http://www.sundsvallsdjurhem.se/). Var och tittade på en visning som Sd hade i birsta för övergivna, omhändertagna katter och blev störtförälskad i denna jätte till katt. La in en intresseanmälan och fick till min stora glädje hämta hem honom på prov några dagar senare. Så nu bor han här och verkar tycka att livet leker. Men han är nog lite bekymrad över att den lilla elaka katthonan bara fräser åt honom så fort han vill leka. Men det har han löst genom att stirra ut henne, och går hon sin väg, följer han helt sonika efter tills det brinner för henne, då ger han upp, för stunden i alla fall. Han verkar tänka ”hon ger sig nog snart”. Vi får väl se vem som viker sig först.
Dagen fortlöpte i att jag åkte ner till Olivia på skolan för att hämta henne strax efter lunch. Hon skulle in och plasta in sina 6års tänder.
Jag blir lika imponerad varje gång det dyker upp nymodigeheter på div ställen i samhället. Ta nu bara som när vi skulle anmäla våran ankomst hos tandläkaren, det stod en dator direkt i väntrummet där man själv knappade in sig. Man slipper vänta i långa köer bara för att anmäla sin närvaro. Likaså när man ringer VC, man knappar in sitt personnummer och telenummer så ringer dom upp inom en halvtimme.
Det sparar ju både min tid som jag måste sitta i telefonkö (den tiden som man kan använda till något viktigare) plus att jag slipper bli skitförbannad på att höra ”du har plats nummer en miljon i kön, men vi besvarar ditt samtal så fort vi kan” följt av en skitdålig melodi.
Tycker att det är superbra att det kommer in lite nya ”förbättrade” idéer på ställen där man i regel blir stressad av köer och dyl.
Jag är faktiskt en av dom som hoppar på det mesta inom ”det senaste”, även om jag inte fattar så mycket av allt nytt som kommer.
Shopexpress är ju en av alla utomordentligt urbra saker som underlättar min vardag. Tycker själv jag är skitcool när jag slänger mig med allt nytt, men brukar allt som oftast skämmas lite när jag ska berätta om alla fräna nymodigheter för mamma och inse att hon faktiskt redan ligger steget före. Man ska nog inte underskatta den äldre informationstörstande generationen när man själv ligger flera nivåer under sin egen, i teknikens värld ialla fall.
Nåja, efter att ha meddelat vår närvaro fick vi i vanlig ordning sitta ner och vänta, lite på tok för länge i mitt tycke då. När man har en bokad tid så tycker jag att man inte ska behöva vänta längre än 5 min, i alla fall inte utan att bli meddelad om det. För om jag skulle bli sen en dag av någon anledning så hoppas ju min tid över, man får punga ut med slantarna och boka ny tid. VADÅ, är inte min tid lika viktig som deras???
Väl inne hos tandläkaren så var min dotter så himla duktig. Om jag bara vore hälften så tuff som henne när jag ska in, men det är jag inte. Hon låg där så snällt när Anitha, som hon hette, stoppade in än det ena än det andra i munnen på henne. Inte ett pip.
Själv har jag svettningar och mardrömmar redan dagen innan jag ska in, spelar inte någon roll om det bara är en årskontroll eller hål lagning på schemat. Iochmed att jag parkerar utanför så har jag en puls på 200. När jag väl har lagt mig i stolen måste sköterskan snällt trycka in ett par bedövningssprutor innan jag ens kan se åt verktygen som senare ska in i truten. Jag är helt ärlig sjukt skakis när jag går därifrån. Undrar om det är någon speciell tandläkar skötsel på löständer?
Kanske går att söka för det där? Det går kanske att kombinera den terapin med min allt mer ångestfyllda rädsla inför förlossningen? Måste nog kolla upp det.
Nu sitter nog en del förståsigpåare och tycker jag är löjlig, jag har ju redan fött barn en gång och det gick väl bra? Eller gjorde det det? Beror nog på hur man ser det. Ungen kom ju ut med bara några mindre blessyrer och jag överlevde, så på det sättet var det ju överträffligt. Men allt däremellan var rena skräcken.
Men vad är oddsen att det blir en lika mardrömslik förlossning den här gången? Jag är ju några år äldre och en erfarenhet rikare,vad gäller just att föda barn, så det går nog kanske bra ändå. Ska överväga konsultation med en terapeut några dagar till innan jag kollar i gula sidorna.
Tror jag har skrivit av mig för idag om mina största funderingar… får se om det poppar upp nå mer senare…
måndag 24 november 2008
mitt allra första inlägg!!
Egentligen vet jag väl inte vad jag ska blogga om, men eftersom jag är ordentligt uttråkad här hemma så kan jag ju lika gärna skriva av mig här så att mina kära vänner ser hur jag fullständigt hungrar efter ett intellektuellt samtal över en kopp gott kaffe, (då kanske någon av dom kommer förbi på fika *blink* *blink*) och gott kaffe har jag massor av, det är ju en av mina bisysslor. (kolla in: www.zinzino.se)
De allra flesta av de jag känner vet ju om att vi väntar liten i början av februari. Tyvärr har mitt tillstånd, kombinerat med ett relativt annorlunda arbete, gjort att jag har blivit sjukskriven 3!! Månader före beräknad nedkomst.
Nemas problemas tänkte jag när jag gick hem med sjukskrivningslappen från mvc, 3 månader ska man väl klara av. Men ack så jag bedrog mig…. Efter bara 3 veckor hemma, är jag redan så less att jag till och med sitter och skrattar och har någon sorts form av dialog med radion!!!
De första dagarna var jag hurtig (så hurtig man nu kan vara med foglossningsbältet spänt till max) och städade, plockade, tvättade, diskade och möblerade så gott det nu går i ett hus med 1 rum och kök som går att vara i.
Men det blir ju tråkigt i längden det med, även om det behövs varje dag om det ska se ut för något hemma här.
Om man bara hade varit en hejjare på att renovera så vore ju saken biff… Taket i matrummet ska reglas, väggarna spacklas och tapetseras, taket sättas upp och golvet läggas in. Tyvärr så valde jag ju HP i gymnasiet och i livets skola har jag väl inte heller snappat upp så mycket om just renovering.
Tursamt nog så kom kära far upp en kväll och visade hur vi skulle regla taket, så nu ska bara min sambo få lite tid över (kan ju få lite av mig) så ska vi sätta igång.
En sån här gång önskar man ju att man hade ett större kontaktnät av helylle polare som kanske var lika göralös som jag och kände ett starkt behov att komma upp och snickra på sin lediga tid. Men det är nog bara att bita ihop och göra så gott man kan själv, vi har ju ändå satt oss i den här sitsen själva.
Tanken är väl att i alla fall bli klar tills ”bulan” kommer ut så vi har ett separat sovrum. Att bli klar med resten av huset har vi lagt på en fler-års-plan.
Mest troligt kommer den här biten med renovering att bli stött och blött i min blogg ett stort antal gånger framöver. Kan hända att jag till och med behöver lite tips och goda råd och vad är bättre än att kasta ut frågan i cyberrymden? Bara hoppas att det funkar också.
Många av dom som läser det här undrar nog varför jag i hela världen börjar att gnata om renovering när jag är i detta ******* tillstånd.
Svaret på det är nog: just därför!!! Jag är överlycklig över att vara gravid, mår hyfsat bra och allt det där. Men var på vägen i graviditeten försvann JAG?
Någongång efter månad 3 försvann själva Jennie och kvar är nu bara en gravidmage.
Varför är folk så sjukt intresserad av gravida kvinnor, eller inte kvinnorna i sig, utan det lilla livet i magen. Hallå!! Vi som är den där köttiga massan runt lilla bebben då? Är vi egoistiska om vi vill att ni pratar med oss och inte med magen? Är vi egoistiska om vi inte vill att kleti o pleti klappar en förnöjt på magen så fort den putar ut under tröjan? Min familj och mina närmsta får mer än gärna klappa, smeka och klämma på magen, det gör mig ingenting, men resten av alla tillfälliga avlägsna kontakter.. Vad är det som gör en gravid kvinna till ett allmänt klämokänn objekt?
Inte sjutton skulle väl jag gå fram och känna på någons nyinförskaffade tupé, eller nya silikonbröst bara sådär, eller skulle jag det? Nej, där går nog gränsen för mig.
En kvinna kom fram till mig häromdagen och frågade ”Och när är du klar då?”
Vaddå klar? Klar med fikat jag just huggit in på? Klar med renoveringen hemma? Klar med planeringen av julklappsinköpen?
Jaha, du menade klar med bebisen i magen? Inte sjutton vet väl jag, det är väl inte upp till mig att bestämma när det lilla livet tittar ut. Den ligger där så länge den behagar antar jag, men vi skulle tippa i början av februari. Vilken jävla korkad fråga, ”när är du klar?”
Nåja, jag hinner nog kräkas på både det ena och det andra vad gäller vår graviditet.
Måste bara lägga in en liten grej till…. Min ”lilla” kusin klarade uppkörningen idag. Hon fyllde 18 igår och får redan köra bil. Grattis grattis. Man hör ju ofta mor- och farföräldrar säga ”dom växer upp så fort” när dom nyper sina barnbarn i kinden. Man nickar o skrattar lite och tycker att dom senila dinosaurierna e helt dinga i skallen. (man tycker ju att med deras livserfarenhet borde fatta att: 1, ja vi blir alla ett år äldre varje gång vi blädrar fram nästa år i kalendern, vilket också brukar betyda att vi växer både på längden och bredden, i alla fall de första 18 åren och: 2, när man är 28 år var det längesedan man uppskattade kindnyp, om man nu någonsin gjort det och i själva verket ger blanka f*n i att dom tycker att man har växt upp, det har man i regel själv tyckt i många många år redan, att man är vuxen alltså.)
Men på sista tiden har jag själv märkt vad fort ”de små liven” växer upp. Fick en klump i magen för 2 veckor sedan när min 6 åriga dotter började åka skoltaxi på mornarn. Stod i fönstret och vinkade med en tår i ögat när hon glatt studsade in i taxin utan att vända sig om. Nu klarar hon ju det utan sin mamma, vad blir det härnäst? Ryser av tanken att hon börjar bli mer och mer självständigJ
Så nu idag när Katarina tog körkortet. Fasiken, det var ju inte så länge sen jag bytte blöja på henne ;) Herre jösses, är jag så gammal att jag redan kan börja sorteras in i dinosaurfacket med mina nostalgiska tillbakablickar? Får nog återkomma om det här märker jag, det finns många tankar om just detta fenomen.
De allra flesta av de jag känner vet ju om att vi väntar liten i början av februari. Tyvärr har mitt tillstånd, kombinerat med ett relativt annorlunda arbete, gjort att jag har blivit sjukskriven 3!! Månader före beräknad nedkomst.
Nemas problemas tänkte jag när jag gick hem med sjukskrivningslappen från mvc, 3 månader ska man väl klara av. Men ack så jag bedrog mig…. Efter bara 3 veckor hemma, är jag redan så less att jag till och med sitter och skrattar och har någon sorts form av dialog med radion!!!
De första dagarna var jag hurtig (så hurtig man nu kan vara med foglossningsbältet spänt till max) och städade, plockade, tvättade, diskade och möblerade så gott det nu går i ett hus med 1 rum och kök som går att vara i.
Men det blir ju tråkigt i längden det med, även om det behövs varje dag om det ska se ut för något hemma här.
Om man bara hade varit en hejjare på att renovera så vore ju saken biff… Taket i matrummet ska reglas, väggarna spacklas och tapetseras, taket sättas upp och golvet läggas in. Tyvärr så valde jag ju HP i gymnasiet och i livets skola har jag väl inte heller snappat upp så mycket om just renovering.
Tursamt nog så kom kära far upp en kväll och visade hur vi skulle regla taket, så nu ska bara min sambo få lite tid över (kan ju få lite av mig) så ska vi sätta igång.
En sån här gång önskar man ju att man hade ett större kontaktnät av helylle polare som kanske var lika göralös som jag och kände ett starkt behov att komma upp och snickra på sin lediga tid. Men det är nog bara att bita ihop och göra så gott man kan själv, vi har ju ändå satt oss i den här sitsen själva.
Tanken är väl att i alla fall bli klar tills ”bulan” kommer ut så vi har ett separat sovrum. Att bli klar med resten av huset har vi lagt på en fler-års-plan.
Mest troligt kommer den här biten med renovering att bli stött och blött i min blogg ett stort antal gånger framöver. Kan hända att jag till och med behöver lite tips och goda råd och vad är bättre än att kasta ut frågan i cyberrymden? Bara hoppas att det funkar också.
Många av dom som läser det här undrar nog varför jag i hela världen börjar att gnata om renovering när jag är i detta ******* tillstånd.
Svaret på det är nog: just därför!!! Jag är överlycklig över att vara gravid, mår hyfsat bra och allt det där. Men var på vägen i graviditeten försvann JAG?
Någongång efter månad 3 försvann själva Jennie och kvar är nu bara en gravidmage.
Varför är folk så sjukt intresserad av gravida kvinnor, eller inte kvinnorna i sig, utan det lilla livet i magen. Hallå!! Vi som är den där köttiga massan runt lilla bebben då? Är vi egoistiska om vi vill att ni pratar med oss och inte med magen? Är vi egoistiska om vi inte vill att kleti o pleti klappar en förnöjt på magen så fort den putar ut under tröjan? Min familj och mina närmsta får mer än gärna klappa, smeka och klämma på magen, det gör mig ingenting, men resten av alla tillfälliga avlägsna kontakter.. Vad är det som gör en gravid kvinna till ett allmänt klämokänn objekt?
Inte sjutton skulle väl jag gå fram och känna på någons nyinförskaffade tupé, eller nya silikonbröst bara sådär, eller skulle jag det? Nej, där går nog gränsen för mig.
En kvinna kom fram till mig häromdagen och frågade ”Och när är du klar då?”
Vaddå klar? Klar med fikat jag just huggit in på? Klar med renoveringen hemma? Klar med planeringen av julklappsinköpen?
Jaha, du menade klar med bebisen i magen? Inte sjutton vet väl jag, det är väl inte upp till mig att bestämma när det lilla livet tittar ut. Den ligger där så länge den behagar antar jag, men vi skulle tippa i början av februari. Vilken jävla korkad fråga, ”när är du klar?”
Nåja, jag hinner nog kräkas på både det ena och det andra vad gäller vår graviditet.
Måste bara lägga in en liten grej till…. Min ”lilla” kusin klarade uppkörningen idag. Hon fyllde 18 igår och får redan köra bil. Grattis grattis. Man hör ju ofta mor- och farföräldrar säga ”dom växer upp så fort” när dom nyper sina barnbarn i kinden. Man nickar o skrattar lite och tycker att dom senila dinosaurierna e helt dinga i skallen. (man tycker ju att med deras livserfarenhet borde fatta att: 1, ja vi blir alla ett år äldre varje gång vi blädrar fram nästa år i kalendern, vilket också brukar betyda att vi växer både på längden och bredden, i alla fall de första 18 åren och: 2, när man är 28 år var det längesedan man uppskattade kindnyp, om man nu någonsin gjort det och i själva verket ger blanka f*n i att dom tycker att man har växt upp, det har man i regel själv tyckt i många många år redan, att man är vuxen alltså.)
Men på sista tiden har jag själv märkt vad fort ”de små liven” växer upp. Fick en klump i magen för 2 veckor sedan när min 6 åriga dotter började åka skoltaxi på mornarn. Stod i fönstret och vinkade med en tår i ögat när hon glatt studsade in i taxin utan att vända sig om. Nu klarar hon ju det utan sin mamma, vad blir det härnäst? Ryser av tanken att hon börjar bli mer och mer självständigJ
Så nu idag när Katarina tog körkortet. Fasiken, det var ju inte så länge sen jag bytte blöja på henne ;) Herre jösses, är jag så gammal att jag redan kan börja sorteras in i dinosaurfacket med mina nostalgiska tillbakablickar? Får nog återkomma om det här märker jag, det finns många tankar om just detta fenomen.
söndag 23 november 2008
jaha, då har jag ramlat dit
Efter att ha "dissat" allt vad bloggar heter har jag(efter bara 2 veckor hemma!!) insett att det bara är att följa strömmen:) Vad sjutton annars kan jag göra i min väntan här hemma? Städa? Diska? Tvätta? Hur roligt är det dag ut och dag in? Nej, efter att ha insett mina begränsingar i skogsvandring har jag bänkat mig i soffan med laptopen i knäet... Ska väl skapa min profil sen så sätter jag igång...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
