Sista dagen på 2009

Om inte fullt 9 timmar så är det gamla året förbi och det nya året har börjat... Ett nytt år med nya möjligheter. Härligt...
En hel del stora förändringar är på väg, men det är lite hemligt än så länge.. hehe Återkommer om det.

Sista dagarna har det väl inte hänt så jäääätte mycket... Håller på att planera 30års festen för fullt. Det kommer att bli så in i bomben skoj...

I går drabbades jag av en liten magbacill... Alla som kan förkortningen LBMR, vet va jag pratar om.
Det var riktigt synd om mig där ett tag (gillar att tycka synd om mig själv eftersom jag så sällan blir sjuk). Jag fixade så barnen fick vara hos grannar och min familj medan jag låg på soffan och skickade sms till sambon som var på jobbet.. Han måste liksom handla o så efter jobbet. Det är ju super att han jobbar i johannedal, han passerar ju Birsta varje dag..
Hur som helst, han skulle köpa lite fyrverkerier och lite mat som jag hade missat när jag handlade sist.
Kan ju säga att jag blev lite förvånad när karln kommer in med en miniros i kruka när han kommer hem. Första tanken är ju alltid " va fan har du gjort nu då?". Men det var nog inget, bara en fin tanke. Så hade han köpt lite exotiska frukter (hade kunnat vara erotiska frukter om jag varit frisk) som han sköljde och hackade upp till en fruktbuffé till sin sjuka sambo som inte ätit nå på hela dagen. Fick även lite blåbärssoppa o nyponsoppa som jag smaskade i mig.

Idag mår jag iallafall lite bättre, ingen feber och magen e på bättringsvägen.
Vi firar årets sista dag med att städa!! Tjoho, så roligt vi har det när vi är lediga. Men fint blev det.

Nu bakar jag potatis till middagen.. Blir kräftor, räkor, vitlöksbaugetter och ungsbakade champinjoner med brieost o vitlökssmör.

Champagnen är på kylning..

Så gott slut på er alla

Ha det bäst

//J

Nu har jag laaaaandat...

Plantat ut liksom....

Det har vart lite mycket nu på slutet. Men så är det väl. Emellanåt så måste man få tid till sig själv, sina nära och få landa.
Vet inte om det har med farfars död att göra, med julens alla bestyr eller helt enkelt att jag bara måste få komma till rätta med mig själv.

Härom helgen var jag och sambon till stockholm med två av våra närmsta vänner. Vi flög ner på fredagen. Så på kvällen var jag o gubben på In Flameskonsert. Superbra!
När vi skulle hem igen så kom vi lite vilse=) Det slutade med att vi fick ta en taxi, i ca 500 meter!! Skämta va vi skrattade när vi insåg att vi nästan var framme vid hotellet=)
På lördagen gick vi runt på naturhistoriska, vilket jag aldrig tröttnar på. Alltid lika spännande. Synd bara att J blev dålig och fick feber.
På kvällen var vi ut och käkade en god middag eftersom det var C´s 30 års dag. Efter det hade vi bokat biljetter till Christmas Comedy på Intiman.
Vilken skrattfest! 5 ståuppare som levde rövare i 2 timmar. En höjdare helt enkelt.
Söndagen blev en lugn, skön dag där jag och sambon gick stockholm runt medan de andra två var kvar på hotellet. MYS!!

I lördags firade vi lilla julafton hos mams o paps. Äntligen fick jag min efterlängtade julmat! FROSSA!!
Jag fick mig ett par fårskinnstofflor! Kan ju behövas när det endast är 10grader varmt inne på mornarna. Vi har ju haft över -20 i flera dagar nu.
Snö har vi fått oxå. Härligt. 40cm nånting skulle jag tippa. Bara 1 meter som saknas=)

Nu ska jag umgås lite med min kära systerdotter som är här på tillfriskning.

Ha det bäst

//J

Livets cirkel är sluten

Ikväll somnade min farfar in för sista gången. Pappa var där med honom när han tog sitt sista andetag. Äntligen får ha sin vila.
Idag var hans födelsedag.
Den 10 december 1925 tog han sitt första andetag och den 10 december 2009 tog han sitt sista. Livets cirkel är sluten.
R.I.P farfar så syns vi i nangijala...

/J

Måndag. MåNdAg. MÅNDAG!!!!

Går det på något sätt att hoppa över måndagar och gå direkt till tisdag? Som på monopol ungefär, "gå direkt till fängelse utan att passera gå"?
Jag kan verkligen inte förstå att jag inte kan få till en bra, fin, lugn måndag och ändå få allt gjort som måste göras.
Alfred verkar ha en förkärlek att bli dålig nätterna mot måndagarna. Och inatt var det dags igen.

Det var egentligen Ingemars natt, men när han varit helt omöjlig första delen av natten och sen fick översvämning av snor och slem i halsen (så till den milda grad att jag trodde någon hade dragit om sulån genom våran sons näshåla) tog jag över.
Gubben måste ju oxå få sig lite sömn.
Men detta resulterade i, att jag imorse stängde av klockan istället för att snooza..
Vaknade 06.55 med andan i halsen, slet Olivia ur sängen som yrvaket hoppade i kläderna som hon tack och lov tagit fram igårkväll (kanske kan få henne att sova i kläderna hädanefter) rusade ut i köket i något tafatt försök att åtminstone få i jäntan någon form av frukost innan hon skulle jäkta iväg till taxin.
Men då kom dagens första höjdpunkt. Ett sms, i vilket det stod att P skulle åka bil idag!!! YES, Olivia kunde oxå åka med, vilket innebar 20 min extra, till tandborstning, hårborstning annat morgonbestyr(hon hann tillochmed att hämta tidningen till sin arma mor)!!
Sonen vaknade precis innan jag tänkte lägga mig igen och mådde pyton.
Mat duger inte, att leka duger inte och att sitta i mammas famn och mysa duger inte. INGET DUGER!!
Jag lyckades iallafall tillslut få i pojken lite välling och vatten, som iochförsig kom upp igen när det var dags att sova. Den där översvämningen av snor och slem kommer när han ligger och ligga måste han ju för att sova.
Jag hann precis få ur honom ur sängen, så istället för att kräkas på kudden kräktes han nu över hela mig, hela sig själv och halva golvet. Tyckte jag var mycket bättre, istället för att behöva byta örngott!! (hjärnan funkar sådär med lite sömn)
Dagens andra höjdpunkt var när jag fick sms (sms verkar vara den röda tråden i mina höjdpunkter) av Katarina som sa att hon kunde åka med Olivia på ridningen idag. SKÖNT
Sonen har inte sovit mycket idag och han har ätit ännu sämre. Mat är inte alls att tala om, välling funkar sådär. Men så länge han dricker så...

Nu längtar jag till Ingemar kommer hem så jag kanske kan få vila en stund inför nattens äventyr.

Ha det bäst

//J

Dr Jekyll and Mrs Sandström

Jag anser mig nästan som en liten mästarinna i att ge ett uttryck (kropp o ansikte) för en sak medans jag inombords är helt och hållet åt motsatt håll.
Typ, om jag är ledsen kan jag se glad ut, om jag är arg kan jag se oarg ut osv.
Nu är det ju inte så hela tiden, utan bara då jag verkligen "behöver" för att inte avslöja mina innersta känslor just då.
Ta som igår tillexempel.

När gubben kom hem var han på ett strålande humör, han hade jobbat under dagen (ja, ni läste rätt, fast det var lördag) och hade med massor av "presenter" till familjen.
Jag å andra sidan var väl kanske inte den lilla solstråle jag vanligtvis brukar vara, men avslöjade inte det. (jag blev ju på bättre humör ganska på en gång Ingemar kom hem, så då är det ju dumt att visa att man e sur redan från start så att säga)

Vi pratar lite om ditten o datten, så säger karln;
-De verkar ska anställa en till på lagret på jobbet. Jag föreslog dig, vad tror du om det? Måndag-fredag 7-16?

-Tja, varför inte? Kanske kan bli skoj. Säger jag lätt oberörd. (inombords jublar jag, gör kullerbyttor i soffan, hoppar upp och ner och klappar händerna, springer runt i cirklar och skriker JA, JA, JA!!)
Men det kan jag ju inte visa till gubben, för;
1. Han skulle tro att det har tilltat fullkomligt
2. Han skulle hoppa på telefonen och be chefen glömma att jag överhuvudtaget existerar
3. Han skulle förmodligen ringa 112 och be om tvångsomhändertagning

Vi fortsätter i samma lugna, sansade ton och pratar för o nackdelar att ev jobba på samma ställe. Jag tänker så det knakar för att komma på några nackdelar och försöker att helt oberörd rabbla några (och igen, i skallen jublar jag, hoppar upp och ner, springer runt i cirklar osv osv.)
Egentligen ser jag inga nackdelar, jag vet att jag kan skilja på privat och arbetsliv. Har ju för sjutton jobbat med både mams o paps, och det mina vänner, är fan inte det lättaste;)

Vi pratar lite till om jobbet (som inte alls är klart) och sen låter vi det vara ett tag. Vi har en supermyskväll men under hela kvällen i skallen så... tja, ni fattar va?? (jubel, hopp o studs).
Fatta va jäklarns finfint det skulle vara?? Va, fattar ni?
Jag skulle fortfarande på jobba med skogsmaskiner, eller iaf delar av dom (iof små, små delar. Typ skruvar å så, men va f*n), jag skulle få ett 7-16 jobb (=ett normalt familjeliv) och jag skulle ha Johnjohn som närmsta arbetskamrat. Va mer kan en gammal skogshuggare som jag önska?

Haha.. Nåväl, jag har iaf kastat iväg 2 andra ansökningar på jobb som oxå innebär lite bättre arbetstider. Tiden får utvisa va det blir. Jag har ju mitt gamla jobb kvar oxå.

Från det ena till andra, biverkningarna från svinissprutan uteblev. Lite öm i armen bara, men det var ju inte alls så farligt som jag hade förväntat mig. Men å andra sidan har ju den här kroppen tryckt ur sig en "liten" bebis på 4,5kg för bara 9 månader sen. Och sånt sätter sina spår i kroppstackarn. Jag var inställd på oändlig smärta, feber, huvudvärk å lite till, men kroppen SKRATTADE åt det lilla sticket. Pilluttadig sprutjäkel!! (i skallen lipar jag åt sprutan, sen skrattar jag hysteriskt) Ok, nu börjar det spåra ur riktigt. (men jag är ju på sånt jäkla strålande humör idag) Lägger ner det här nu...

Ha det bäst

//J

Jobbigt...

Idag på förmiddagen åkte jag o Alfred ut till L. F var där och fotograferade barnen och sedan åt vi lunch.
Jag passade på att svänga in på travbanan för att se om det fanns lite vaccin att trycka in i kroppen, och det gjorde det. Kan ju säga att det var fler sköterskor än patienter där. Var ju tur för mig, allt som allt tog det ca 14 min.
Nu är det bara till å vänta o se om det blir några biverkningar, med min tur så förväntar jag mig det värsta.
Jag åkte och hämtade smulan på skolan för att barnen skulle få träffa farfar (gammelfarfar) för sista gången.
Jag hade förberett Olivia på att han var dålig, (jag träffade ju honom förra veckan), men att komma in i rummet till den lilla, lilla människa som låg där var en chock.
Min en gång så spänstiga farfar, låg där i sängen, som en urvriden trasa, blek och uttorkad.
Jag har ju önskat att han ska få somna in, men när jag satt där och han höll barnen i händerna, kom tårarna.
Jag hanterar verkligen inte döden värst bra. Jag vet ju att det är oundvikligt, men ändå.
Det skär i hjärtat.
Alla gånger man varit arg på honom för att han betett sig illa, kändes helt plötsligt väldigt avlägsna.
Allt jag kände vara verkligen bara sorg. Över att det snart är slut, över att han lider så och framför allt över att jag snart inte har min farfar kvar.

//J

I livets sista skede

Märklig känsla att veta och vänta på att någon ska dö.
Farfar har legat på sjukhuset i någon vecka och kommer ju inte att bli bättre. Han har varit svårt sjuk en längre tid och nu finns inget mer att göra.
Naturligtvis känns det vemodigt att någon som funnits i hela ens liv nu sakta, sakta tynar bort. Men å andra sidan har han ju gjort sitt på jorden. Hans fru (min riktiga farmor) dog för många år sedan, -83, och nu är det alltså hans tur.
Min andra farmor (farfars sambo sen 15-20 år tillbaka) bor på ett korttidsboende och det är där han ska få avsluta sina dagar.
,
Vår farfar som vi kämpade som dårar för att försöka klå i armbrytning, som vi fick följa till skogen och hugga ved, som lärde oss att göra visselpipor av trädgrenar och skopor av näver, som tog med oss till bäcken för att meta öring, ja som gjorde allt det där en farfar gör. Han ligger nu med slangar och kanyler och bara väntar på att få somna in, en gång för alla.

Samtidigt som det gör ont i hjärtat blir jag även lite arg. I
nte på farfar förstås, utan på Sverige och våra lagar.
Varför kan man inte i livets slutskede själv få bestämma när det är dags? Varför ska man hållas vid liv när man själv inte vill? Visst, man kan avsäga sig återupplivande åtgärder men om man ändå vill vara så klar att man kan ta ett riktigt farväl, ska det då vara så omöjligt att få välja själv när man ska somna in?
Det är märkligt det där. Djur avlivar vi för att dom inte ska få utstå ett onödigt lidande, men människor ska plågas ihjäl. (ja, jag vet att man får medicin så man blir bedövad och slipper fysisk smärta, jag menar mest den psykiska)

Imorgon ska jag ta med mig barnen och hälsa på honom, vem vet, det är kanske sista gången. Och om det är det så vet jag iaf att han har levt ett bra liv.

//J

Åhh, vad det är mysigt på mornarna när smulan ska till skolan nu. Först när jag väcker henne så kryper hon ner med mig under täcket i 10 min så myser vi lite.
Medan hon klär på sig inne i badrummet (vårat varmaste rum på mornarna), tänder jag upp i spisen och adventsljuset, fixar gröt till Olivia och cappuccino till mig.
Sen drar jag morgonrocken tätt, tätt om kroppen, kliver i ett par alldeles för stora stövlar och lubbar iväg efter tidningen.
När jag kommer in, halvt ihjälfrusen, fikar vi tillsammans innan hon åker till skolan. Det är sååå mysigt. Våran lilla morgonritual. Även fast adventsljuset bara hör december till.

I övrigt är jag lite trött och lite förbannad. Jag håller på att "förhandla" med Olivias pappa huruvida Olivia ska få fira jul med mig eller inte. Det spelar verkligen ingen roll för hur jag än gör så måste det bli tjafs, det känns som att jag hela tiden får "ge" efter för hans vilja och det gör mig så trött. Olivia hamnar hela tiden i kläm för att han beter sig som han gör.
Vi kan bara fira jul på annandagen (alla är inte lediga förrän då) men det passar ju inte honom såklart, han tycker vi ska fira på juldagen!?! Förstå vilken nivå det ligger på nu.
Personligen tycker jag synd om honom som inte ser hur illa han behandlar sina barn. Men det är ju bara honom själv det kommer att drabba i slutändan.

Jaja, vi får väl se hur det blir. Olivia får ju veta tids nog ändå hur det är.

Idag är det strålande väder och jag funderar starkt på att gå en sväng med sonen för att leta efter en gran. Paps skulle komma hit och installera en kontakt ute så vi kan få lyse i den. Håller tummarna att vi hittar en fin gran.

Ha det bäst

//J