Päron, inte en frukt

Idag skulle jag ha städat skafferiet, det går snart inte att gå in och ta det man behöver utan att man endera snubblar på något eller att det rasar från någon hylla.
Men va sjutton, varför göra idag det du kan göra en annan dag?
Det finns bara ett fåtal saker jag kan komma på som man inte borde skjuta upp, i alla fall inte någon längre tid, och det är att:

1. Gå på toa och bajsa när man är rejält bajsnödig
2. Gå på toa och kissa när man är rejält kissnödig
3. Betala sina räkningar
4. Äta och dricka lämpliga mängder varje dag
5. Säga till sin familj att man älskar dom
6. Ta en dusch
7. Gå på jobbet, såvida man inte har obegränsat med pengar

Nej, efter att ha fått lillen att somna ute i vagnen tänkte jag skriva några rader om mina päron, och med det menar jag inte frukten, utan mina kära föräldrar. (Enda logiska förklaringen till att man säger päron måste vara pga det engelska ordet för föräldrar, Parents uttalas Pärents = Päron)
När jag ändå slänger mig med lite engelska kanske man ska kalla det här inlägget:

A tribute to my parents (för er som inte kan engelska eller av någon annan smart anledning inte förstår vad det betyder så översätts det; En hyllning till mina föräldrar)

Jag satt igår kväll och planerade inför den stundande påsken och då slog det mig, att jag och syrran måste ha gjort något bra i våra förra liv som fick just våra föräldrar i detta. (eller så hade dom två gjort något riktigt hemskt som fick oss) Vilket som det där.

Jag kan väl inte riktigt ärligt påstå att jag har varit en ängel under hela min uppväxt, var nog kanske som de flesta. (ibland en satunge och ibland en ängel)

Av någon anledning kan jag bara minnas att jag var en snäll unge….. åtminstone till tonåren. Därifrån har jag minnen som jag kanske inte är riktigt lika stolt över.
Så vi kan säga från puberteten och fram till jag var 18-19 var jag nog riktigt jävlig ibland, men jag vill minnas att jag hade några ljusa stunder i alla fall.
Jag slogs inte eller så, men var allmänt uppkäftig, bråkig, drack alkohol, rökte och gjorde mindre bra val i livet osv.
Men vad jag än gjorde så visste jag att jag alltid kunde lita på mina föräldrar. Dom kanske inte hämtade mig mitt i natten om jag hade varit på fest utan deras vetskap eller gav mig pengar till precis allt jag pekade på. Men i viktiga frågor fanns dom alltid där.
Under den här perioden av mitt liv ville jag vara hemma så lite som möjligt och tyckte att mina föräldrar var dumma i huvudet när dom ”tvingade” med mig till ställen jag inte ville till osv. Men innerst inne så var det nog ändå ganska skönt att ”måsta” följa med än hit än dit.

Lite senare i livet gjorde jag några ännu mindre bra val, men mina föräldrar lät mig begå mina egna misstag utan att döma eller säga ”vad var det vi sa”.
Dom ställde upp i vått och torrt när jag väntade och födde Olivia. Dom fanns alltid bara ett telefonsamtal bort.
När jag och Olivias pappa separerade var det en självklarhet att flytta ”hem” tills vi kommit på fötter igen och utan dom hade jag aldrig kunnat pluggat till skogsmaskinförare och således inte träffat Ingemar. Jag kan alltid lita på att mina föräldrar är där för mig.

Så nu till varför jag kom att tänka på mina päron när jag planerar påsken.

Vi spenderar nästan alla högtider, storhelger och lov med mina föräldrar. Det är i princip en självklarhet. Jag och syrran räknar nog nästan med att vara inräknade om mamma och pappa planerar för något skoj.
Mamma och pappa hamnade någon tillfällig sinnesförvirring för några år sedan och stack till Norge på bilsemester utan att säga något. Vi nästintill efterlyste dom via Interpool innan vi fick reda på vad dom hade tagit sig till. (dom har nog fattat att det inte är lönt att ens försöka sticka utan oss nuförtiden, vi hittar alltid rätt på dom).
Vet inte om det var en pik att dom vill göra saker för sig själva ibland också.
Dom brukar skoja om att jag och syrran redan sitter i bilen när dom berättar vart dom ska på semester.
Men jisses!!! Det kanske inte har varit nå skoj, tänk om det varit allvar hela tiden. Vi kanske inte är så älskade som vi trott i över 30 år. Buhäää

Nej men skämt åsido.
Jag pratar med min mamma minst en gång om dagen, ibland om viktiga saker och ibland bara för att säga hej och kolla av läget. Pappa är inte lika rolig att prata skit i telefon med, han vill bara lägga på luren hela tiden.

Men däremot kan man fråga min pappa om allt.
För min pappa kan ALLT. Jo, det är säkert. Ända sedan jag var liten, insåg jag att min pappa är speciell, för han kan och vet allt. Det finns ingen i hela världen som kan mätas med honom. Och idag, nästan 30 år senare är det precis lika. Jag tror (vet) fortfarande att pappa kan allt.
Jag har nästan (men bara nästan) ibland tyckt lite synd om Ingemar när han ska göra något här hemma, för jag frågar om han inte ska be pappa om hjälp eller råd innan han gör något.
Jag vet ju innerst inne att Ingemar gör saker och ting minst lika bra som pappa, men ändå.

Hmm, det kanske blev så när han själv blev pappa??
Kan det vara så orättvist att killar föds med en speciell ”åkomma” som gör dom till världens bästa pappor så fort dom får egna barn?
Att dom vaknar upp samma dag bebisen kommer och helt plötsligt vet allt och kan allt om allting? Fasiken så orättvist!
Men å andra sidan vet ju mammor också en massa bra saker som man aldrig slutar förundras över.
Undra om Olivia tycker så om mig också, att jag är världens bästa mamma? Och att hon känner att hon alltid kan komma till mig om det är något. Jag hoppas det i alla fall. Likaså med Alfred när han blir större.

Det är rätt häftigt, det här med barn. Jag hoppas att mina barn vill vara med mig och Ingemar när dom blir stora och har egna familjer, så det blir våran tur att ”smita” iväg på hemliga semestrar utan att säga något och bli efterlyst.

Hur som helst, jag ville bara med det här inlägget berätta för världen hur mycket mina föräldrar betyder för mig och min familj och att jag älskar dom jättemycket.