Lillprins Alfred

Nu har det gått tio dagar sen jag skrev något i bloggen sist. Anledningen?

Lillprinsen har kommit!

I måndagskväll efter att jag och Olivia hade totaldäckat i sängen vid 20-tiden vaknade jag igen vid 21.45 av att det kändes som att något ”sprack” i magen. Och, ja, ni gissade rätt. Det var vattnet som gick.
Jäklar så besviken jag blev. Förra gången gick ju inte vattnet och jag hade väl nästan räknat med att det skulle bli så den här gången också. (har inte lärt mig än att allt inte alltid blir som man vill) Jag hade ju tänkt att bada i de där superduper mysiga sittbadkaren på förlossningen, med bubblor och så.
Men det fick man inte göra om vattnet hade gått så duschen fick duga. Var ju inte fy skam det heller, att sitta i duschen hur länge man ville =) Är man ju inte bortskämd med nu när man har varmvattenberedare hemma.

Vi lämnade av Olivia hos mamma och pappa på kvällen på väg in till förlossningen. Var inne vid 23-tiden.
Sen var det bara att bita ihop, suga lustgas och duscha. Tror nästan att jag förbrukade en tub lustgas under värkarbetet. Blev lite kockobello fram på småtimmarna, tror det var en kombination av lustgas och utmattning. Jag vet vad jag sa, men inget hängde liksom ihop eller hade någon som helst mening.
Vid 5 gav jag upp och bad om EDA(för de som inte vet va det är så stoppar dom in en slang med bedövning längst med ryggmärgen)
Strax före 7 ringde vi till mor och far så dom kom in med Olivia. Vi hade planerat sedan länge att hon skulle få vara med sista stunden när bebisen kom ut.
Tyvärr drog det ut på tiden, så hon fick sitta ute med mor o far i flera timmar. Halv tio kom hon in och kl tio kom Alfred ut.

Både Ingemar och Olivia skötte sig alldeles utmärkt. Det blev en bra förlossning, tyvärr inte smärtfri, men ändå bra. Jag är livrädd för smärta. Slår jag mig eller gör mig illa på annat sätt där jag inte är beredd så är jag rätt tålig. Men när jag vet när smärtan kommer är jag skiträdd. Bara att ta ett litet stick i fingret på VC gör att jag kallsvettas. Tycker det är fruktansvärt.
(Jag kan helt ärligt inte förstå hur en del kvinnor väljer att föda både tio och tolv gånger. Det gör ju skitont och även om livmodern slappas ut efter varje förlossning så är det ju mer än livmodern som "töjs" till bristningsgränsen.)
Vi blev kvar 3 dygn för ”lillprinsen” visade sig inte vara så liten. Han vägde 4556 gr och var 53 cm lång. Han hade lite låg temp och lågt blodsocker när han kom ut så vi fick tilläggsmata honom tills amningen kom igång.

Så, årets födelsedags present till mig var den bästa någonsin. Vi fick komma hem!
Helgen tillägnade vi våra respektive familjer, så de fick komma och titta på underverket. Nu har det gått några dagar och vi har landat i tillvaron. Alfred gråter nästan aldrig och Olivia är helt underbar. Synd nog har hon lyckats dra på sig en rejäl förkylning och har feber, men hon får vara hemma och mysa med hela familjen, vilket nog är bästa medicinen.
Själv jobbar jag på med dessa förbaskade knipövningar. Tänk att inte kroppen är bättre funtad att det ska gå till sig av sig självt. Nåja, det är bara att kniiiiiiipa.

Så, till alla som undrat. Han har kommit, vi mår jättebra och har landat.


Knip och kram

//J