Dr Jekyll and Mrs Sandström

Jag anser mig nästan som en liten mästarinna i att ge ett uttryck (kropp o ansikte) för en sak medans jag inombords är helt och hållet åt motsatt håll.
Typ, om jag är ledsen kan jag se glad ut, om jag är arg kan jag se oarg ut osv.
Nu är det ju inte så hela tiden, utan bara då jag verkligen "behöver" för att inte avslöja mina innersta känslor just då.
Ta som igår tillexempel.

När gubben kom hem var han på ett strålande humör, han hade jobbat under dagen (ja, ni läste rätt, fast det var lördag) och hade med massor av "presenter" till familjen.
Jag å andra sidan var väl kanske inte den lilla solstråle jag vanligtvis brukar vara, men avslöjade inte det. (jag blev ju på bättre humör ganska på en gång Ingemar kom hem, så då är det ju dumt att visa att man e sur redan från start så att säga)

Vi pratar lite om ditten o datten, så säger karln;
-De verkar ska anställa en till på lagret på jobbet. Jag föreslog dig, vad tror du om det? Måndag-fredag 7-16?

-Tja, varför inte? Kanske kan bli skoj. Säger jag lätt oberörd. (inombords jublar jag, gör kullerbyttor i soffan, hoppar upp och ner och klappar händerna, springer runt i cirklar och skriker JA, JA, JA!!)
Men det kan jag ju inte visa till gubben, för;
1. Han skulle tro att det har tilltat fullkomligt
2. Han skulle hoppa på telefonen och be chefen glömma att jag överhuvudtaget existerar
3. Han skulle förmodligen ringa 112 och be om tvångsomhändertagning

Vi fortsätter i samma lugna, sansade ton och pratar för o nackdelar att ev jobba på samma ställe. Jag tänker så det knakar för att komma på några nackdelar och försöker att helt oberörd rabbla några (och igen, i skallen jublar jag, hoppar upp och ner, springer runt i cirklar osv osv.)
Egentligen ser jag inga nackdelar, jag vet att jag kan skilja på privat och arbetsliv. Har ju för sjutton jobbat med både mams o paps, och det mina vänner, är fan inte det lättaste;)

Vi pratar lite till om jobbet (som inte alls är klart) och sen låter vi det vara ett tag. Vi har en supermyskväll men under hela kvällen i skallen så... tja, ni fattar va?? (jubel, hopp o studs).
Fatta va jäklarns finfint det skulle vara?? Va, fattar ni?
Jag skulle fortfarande på jobba med skogsmaskiner, eller iaf delar av dom (iof små, små delar. Typ skruvar å så, men va f*n), jag skulle få ett 7-16 jobb (=ett normalt familjeliv) och jag skulle ha Johnjohn som närmsta arbetskamrat. Va mer kan en gammal skogshuggare som jag önska?

Haha.. Nåväl, jag har iaf kastat iväg 2 andra ansökningar på jobb som oxå innebär lite bättre arbetstider. Tiden får utvisa va det blir. Jag har ju mitt gamla jobb kvar oxå.

Från det ena till andra, biverkningarna från svinissprutan uteblev. Lite öm i armen bara, men det var ju inte alls så farligt som jag hade förväntat mig. Men å andra sidan har ju den här kroppen tryckt ur sig en "liten" bebis på 4,5kg för bara 9 månader sen. Och sånt sätter sina spår i kroppstackarn. Jag var inställd på oändlig smärta, feber, huvudvärk å lite till, men kroppen SKRATTADE åt det lilla sticket. Pilluttadig sprutjäkel!! (i skallen lipar jag åt sprutan, sen skrattar jag hysteriskt) Ok, nu börjar det spåra ur riktigt. (men jag är ju på sånt jäkla strålande humör idag) Lägger ner det här nu...

Ha det bäst

//J