I livets sista skede

Märklig känsla att veta och vänta på att någon ska dö.
Farfar har legat på sjukhuset i någon vecka och kommer ju inte att bli bättre. Han har varit svårt sjuk en längre tid och nu finns inget mer att göra.
Naturligtvis känns det vemodigt att någon som funnits i hela ens liv nu sakta, sakta tynar bort. Men å andra sidan har han ju gjort sitt på jorden. Hans fru (min riktiga farmor) dog för många år sedan, -83, och nu är det alltså hans tur.
Min andra farmor (farfars sambo sen 15-20 år tillbaka) bor på ett korttidsboende och det är där han ska få avsluta sina dagar.
,
Vår farfar som vi kämpade som dårar för att försöka klå i armbrytning, som vi fick följa till skogen och hugga ved, som lärde oss att göra visselpipor av trädgrenar och skopor av näver, som tog med oss till bäcken för att meta öring, ja som gjorde allt det där en farfar gör. Han ligger nu med slangar och kanyler och bara väntar på att få somna in, en gång för alla.

Samtidigt som det gör ont i hjärtat blir jag även lite arg. I
nte på farfar förstås, utan på Sverige och våra lagar.
Varför kan man inte i livets slutskede själv få bestämma när det är dags? Varför ska man hållas vid liv när man själv inte vill? Visst, man kan avsäga sig återupplivande åtgärder men om man ändå vill vara så klar att man kan ta ett riktigt farväl, ska det då vara så omöjligt att få välja själv när man ska somna in?
Det är märkligt det där. Djur avlivar vi för att dom inte ska få utstå ett onödigt lidande, men människor ska plågas ihjäl. (ja, jag vet att man får medicin så man blir bedövad och slipper fysisk smärta, jag menar mest den psykiska)

Imorgon ska jag ta med mig barnen och hälsa på honom, vem vet, det är kanske sista gången. Och om det är det så vet jag iaf att han har levt ett bra liv.

//J