Jobbigt...

Idag på förmiddagen åkte jag o Alfred ut till L. F var där och fotograferade barnen och sedan åt vi lunch.
Jag passade på att svänga in på travbanan för att se om det fanns lite vaccin att trycka in i kroppen, och det gjorde det. Kan ju säga att det var fler sköterskor än patienter där. Var ju tur för mig, allt som allt tog det ca 14 min.
Nu är det bara till å vänta o se om det blir några biverkningar, med min tur så förväntar jag mig det värsta.
Jag åkte och hämtade smulan på skolan för att barnen skulle få träffa farfar (gammelfarfar) för sista gången.
Jag hade förberett Olivia på att han var dålig, (jag träffade ju honom förra veckan), men att komma in i rummet till den lilla, lilla människa som låg där var en chock.
Min en gång så spänstiga farfar, låg där i sängen, som en urvriden trasa, blek och uttorkad.
Jag har ju önskat att han ska få somna in, men när jag satt där och han höll barnen i händerna, kom tårarna.
Jag hanterar verkligen inte döden värst bra. Jag vet ju att det är oundvikligt, men ändå.
Det skär i hjärtat.
Alla gånger man varit arg på honom för att han betett sig illa, kändes helt plötsligt väldigt avlägsna.
Allt jag kände vara verkligen bara sorg. Över att det snart är slut, över att han lider så och framför allt över att jag snart inte har min farfar kvar.

//J