mitt allra första inlägg!!

Egentligen vet jag väl inte vad jag ska blogga om, men eftersom jag är ordentligt uttråkad här hemma så kan jag ju lika gärna skriva av mig här så att mina kära vänner ser hur jag fullständigt hungrar efter ett intellektuellt samtal över en kopp gott kaffe, (då kanske någon av dom kommer förbi på fika *blink* *blink*) och gott kaffe har jag massor av, det är ju en av mina bisysslor. (kolla in: www.zinzino.se)

De allra flesta av de jag känner vet ju om att vi väntar liten i början av februari. Tyvärr har mitt tillstånd, kombinerat med ett relativt annorlunda arbete, gjort att jag har blivit sjukskriven 3!! Månader före beräknad nedkomst.
Nemas problemas tänkte jag när jag gick hem med sjukskrivningslappen från mvc, 3 månader ska man väl klara av. Men ack så jag bedrog mig…. Efter bara 3 veckor hemma, är jag redan så less att jag till och med sitter och skrattar och har någon sorts form av dialog med radion!!!
De första dagarna var jag hurtig (så hurtig man nu kan vara med foglossningsbältet spänt till max) och städade, plockade, tvättade, diskade och möblerade så gott det nu går i ett hus med 1 rum och kök som går att vara i.
Men det blir ju tråkigt i längden det med, även om det behövs varje dag om det ska se ut för något hemma här.

Om man bara hade varit en hejjare på att renovera så vore ju saken biff… Taket i matrummet ska reglas, väggarna spacklas och tapetseras, taket sättas upp och golvet läggas in. Tyvärr så valde jag ju HP i gymnasiet och i livets skola har jag väl inte heller snappat upp så mycket om just renovering.

Tursamt nog så kom kära far upp en kväll och visade hur vi skulle regla taket, så nu ska bara min sambo få lite tid över (kan ju få lite av mig) så ska vi sätta igång.

En sån här gång önskar man ju att man hade ett större kontaktnät av helylle polare som kanske var lika göralös som jag och kände ett starkt behov att komma upp och snickra på sin lediga tid. Men det är nog bara att bita ihop och göra så gott man kan själv, vi har ju ändå satt oss i den här sitsen själva.

Tanken är väl att i alla fall bli klar tills ”bulan” kommer ut så vi har ett separat sovrum. Att bli klar med resten av huset har vi lagt på en fler-års-plan.

Mest troligt kommer den här biten med renovering att bli stött och blött i min blogg ett stort antal gånger framöver. Kan hända att jag till och med behöver lite tips och goda råd och vad är bättre än att kasta ut frågan i cyberrymden? Bara hoppas att det funkar också.

Många av dom som läser det här undrar nog varför jag i hela världen börjar att gnata om renovering när jag är i detta ******* tillstånd.
Svaret på det är nog: just därför!!! Jag är överlycklig över att vara gravid, mår hyfsat bra och allt det där. Men var på vägen i graviditeten försvann JAG?

Någongång efter månad 3 försvann själva Jennie och kvar är nu bara en gravidmage.

Varför är folk så sjukt intresserad av gravida kvinnor, eller inte kvinnorna i sig, utan det lilla livet i magen. Hallå!! Vi som är den där köttiga massan runt lilla bebben då? Är vi egoistiska om vi vill att ni pratar med oss och inte med magen? Är vi egoistiska om vi inte vill att kleti o pleti klappar en förnöjt på magen så fort den putar ut under tröjan? Min familj och mina närmsta får mer än gärna klappa, smeka och klämma på magen, det gör mig ingenting, men resten av alla tillfälliga avlägsna kontakter.. Vad är det som gör en gravid kvinna till ett allmänt klämokänn objekt?
Inte sjutton skulle väl jag gå fram och känna på någons nyinförskaffade tupé, eller nya silikonbröst bara sådär, eller skulle jag det? Nej, där går nog gränsen för mig.
En kvinna kom fram till mig häromdagen och frågade ”Och när är du klar då?”
Vaddå klar? Klar med fikat jag just huggit in på? Klar med renoveringen hemma? Klar med planeringen av julklappsinköpen?
Jaha, du menade klar med bebisen i magen? Inte sjutton vet väl jag, det är väl inte upp till mig att bestämma när det lilla livet tittar ut. Den ligger där så länge den behagar antar jag, men vi skulle tippa i början av februari. Vilken jävla korkad fråga, ”när är du klar?”
Nåja, jag hinner nog kräkas på både det ena och det andra vad gäller vår graviditet.


Måste bara lägga in en liten grej till…. Min ”lilla” kusin klarade uppkörningen idag. Hon fyllde 18 igår och får redan köra bil. Grattis grattis. Man hör ju ofta mor- och farföräldrar säga ”dom växer upp så fort” när dom nyper sina barnbarn i kinden. Man nickar o skrattar lite och tycker att dom senila dinosaurierna e helt dinga i skallen. (man tycker ju att med deras livserfarenhet borde fatta att: 1, ja vi blir alla ett år äldre varje gång vi blädrar fram nästa år i kalendern, vilket också brukar betyda att vi växer både på längden och bredden, i alla fall de första 18 åren och: 2, när man är 28 år var det längesedan man uppskattade kindnyp, om man nu någonsin gjort det och i själva verket ger blanka f*n i att dom tycker att man har växt upp, det har man i regel själv tyckt i många många år redan, att man är vuxen alltså.)
Men på sista tiden har jag själv märkt vad fort ”de små liven” växer upp. Fick en klump i magen för 2 veckor sedan när min 6 åriga dotter började åka skoltaxi på mornarn. Stod i fönstret och vinkade med en tår i ögat när hon glatt studsade in i taxin utan att vända sig om. Nu klarar hon ju det utan sin mamma, vad blir det härnäst? Ryser av tanken att hon börjar bli mer och mer självständigJ
Så nu idag när Katarina tog körkortet. Fasiken, det var ju inte så länge sen jag bytte blöja på henne ;) Herre jösses, är jag så gammal att jag redan kan börja sorteras in i dinosaurfacket med mina nostalgiska tillbakablickar? Får nog återkomma om det här märker jag, det finns många tankar om just detta fenomen.