Dag 2

Dag 2 i med min alldeles nya hobby!!

Vaknade upp i total kyla, igen, för att göra i ordning dottern till skolan.
Idag valde jag att inte lugnt stå och se på när hon glömmer sin arma mor vinkandes i fönstret, jag tog helt enkelt saken i egna händer och bankade i rutan så den nästan gav vika.(pass upp för fettfläckar på rutan tänker nog många, men lugn. Rutan är så j*la skitig redan så det märks inte) och jo, jag måste ta i så eftersom det lilla trollet lyssnar på sin mp3 på väg till skolan.
Hon vände sig förvånat om och vinkade lite försynt när hon såg sin morgonrocksbeklädda mor vinka frenetiskt genom den allt för skitiga rutan i vardagsrummet.
Glad i hågen att hon iaf besvärade sig att vinka idag (efter lite påtryckningar) bestämde jag mig för att krypa ner under täcket igen en liten stund.
Egentligen är jag rätt pigg nu på mornarna, men va sjutton ska jag göra den tiden? Jag vet vad alla som läser tänker, ”hon kan ju baka, eller städa, eller gå ut och promenera eller eller eller.. det finns ju saker att göra i det oändliga” Men med min medfödda lathet så kan jag utan några som helst skrupler skjuta upp allt det där till senare, om inte senare idag så senare i veckan eller nästa eller…. Ja ni förstår nog. Kan hända att det inte händer över huvudtaget. Men vem bryr sig om hundra år?
Jag fick i alla fall nog av att ligga o lata mig i sängen efter att ha lyssnat på våra små håriga monster ute i hundgården skälla i över en timme. Beslutade mig för att bryskt skälla ut byrackorna och tänkte inte på att jag var spritt språngandes naken när jag i all min vrede skulle slita upp dörren för att hojta åt dom att hålla käft en gång för alla.
Fick i sista sekund, genom fönstret, syn på grannen komma dragandes på soptunnan och bestämde mig kvickt för att istället skrika som en vettvilling knacka ”lite lätt” på rutan, för andra gången denna dag. Jag måste allvarligt putsa fönstren.

Vetesjutton hur i hela världen jag ska få vovvarna att sluta skälla på allt och alla. Har kollat upp lite olika metoder på nätet men har inte fått nå gehör från min sambo, som faktiskt har det övergripande ansvaret över dessa två fyrbentingar.
När knatten tittar ut och ska börja sova i vagnen ute, vill ju inte jag att bebisen ska bli väckt i tid och otid bara för att hundarna finner nöje i att skälla på minsta lilla ljud eller rörelse.
Missförstå mig inte, jag tycker faktiskt om våra hundar, fast dom skäller på tok för mycket. (jo, det är sant älskling även fast du inte tror det)
Men jag ska nog helt ärligt erkänna att jag är nog aningens mer en ”catlady”. Katter är mer självständiga, skäller inte, tar upp mindre plats (iaf om man jämför med våra vovvar), äter inte fullt lika mycket och fångar möss. Kan skriva flera fördelar om katter, men dom har ju också sina nackdelar så jag låter det vara som det är nu.
Vi har således 2 djur ”var” att sköta om. Gubben har sina hundar och jag har 2 katter.
Får se hur länge det gamla skrället (kissan) lever dock, hon är inte allt för imponerad över mitt senaste nyförvärv.
Kissan, som är snart 13 år om man får tro farfar, fick flytta hit när gamlingarna flyttade på hemmet. Hon anpassade sig ganska snabbt till sitt nya boende här hemma, enda kruxet är att hon är helt talanglös att fånga möss. Hon är ju knappt utanför dörren och jagar än mindre. Därför beslöt jag mig för att skaffa katt 2.
Biffen, en övergiven jättekatt, som kommer närmast från Sundsvalls djurhem (kolla in: http://www.sundsvallsdjurhem.se/). Var och tittade på en visning som Sd hade i birsta för övergivna, omhändertagna katter och blev störtförälskad i denna jätte till katt. La in en intresseanmälan och fick till min stora glädje hämta hem honom på prov några dagar senare. Så nu bor han här och verkar tycka att livet leker. Men han är nog lite bekymrad över att den lilla elaka katthonan bara fräser åt honom så fort han vill leka. Men det har han löst genom att stirra ut henne, och går hon sin väg, följer han helt sonika efter tills det brinner för henne, då ger han upp, för stunden i alla fall. Han verkar tänka ”hon ger sig nog snart”. Vi får väl se vem som viker sig först.
Dagen fortlöpte i att jag åkte ner till Olivia på skolan för att hämta henne strax efter lunch. Hon skulle in och plasta in sina 6års tänder.
Jag blir lika imponerad varje gång det dyker upp nymodigeheter på div ställen i samhället. Ta nu bara som när vi skulle anmäla våran ankomst hos tandläkaren, det stod en dator direkt i väntrummet där man själv knappade in sig. Man slipper vänta i långa köer bara för att anmäla sin närvaro. Likaså när man ringer VC, man knappar in sitt personnummer och telenummer så ringer dom upp inom en halvtimme.
Det sparar ju både min tid som jag måste sitta i telefonkö (den tiden som man kan använda till något viktigare) plus att jag slipper bli skitförbannad på att höra ”du har plats nummer en miljon i kön, men vi besvarar ditt samtal så fort vi kan” följt av en skitdålig melodi.
Tycker att det är superbra att det kommer in lite nya ”förbättrade” idéer på ställen där man i regel blir stressad av köer och dyl.
Jag är faktiskt en av dom som hoppar på det mesta inom ”det senaste”, även om jag inte fattar så mycket av allt nytt som kommer.
Shopexpress är ju en av alla utomordentligt urbra saker som underlättar min vardag. Tycker själv jag är skitcool när jag slänger mig med allt nytt, men brukar allt som oftast skämmas lite när jag ska berätta om alla fräna nymodigheter för mamma och inse att hon faktiskt redan ligger steget före. Man ska nog inte underskatta den äldre informationstörstande generationen när man själv ligger flera nivåer under sin egen, i teknikens värld ialla fall.


Nåja, efter att ha meddelat vår närvaro fick vi i vanlig ordning sitta ner och vänta, lite på tok för länge i mitt tycke då. När man har en bokad tid så tycker jag att man inte ska behöva vänta längre än 5 min, i alla fall inte utan att bli meddelad om det. För om jag skulle bli sen en dag av någon anledning så hoppas ju min tid över, man får punga ut med slantarna och boka ny tid. VADÅ, är inte min tid lika viktig som deras???

Väl inne hos tandläkaren så var min dotter så himla duktig. Om jag bara vore hälften så tuff som henne när jag ska in, men det är jag inte. Hon låg där så snällt när Anitha, som hon hette, stoppade in än det ena än det andra i munnen på henne. Inte ett pip.
Själv har jag svettningar och mardrömmar redan dagen innan jag ska in, spelar inte någon roll om det bara är en årskontroll eller hål lagning på schemat. Iochmed att jag parkerar utanför så har jag en puls på 200. När jag väl har lagt mig i stolen måste sköterskan snällt trycka in ett par bedövningssprutor innan jag ens kan se åt verktygen som senare ska in i truten. Jag är helt ärlig sjukt skakis när jag går därifrån. Undrar om det är någon speciell tandläkar skötsel på löständer?
Kanske går att söka för det där? Det går kanske att kombinera den terapin med min allt mer ångestfyllda rädsla inför förlossningen? Måste nog kolla upp det.
Nu sitter nog en del förståsigpåare och tycker jag är löjlig, jag har ju redan fött barn en gång och det gick väl bra? Eller gjorde det det? Beror nog på hur man ser det. Ungen kom ju ut med bara några mindre blessyrer och jag överlevde, så på det sättet var det ju överträffligt. Men allt däremellan var rena skräcken.
Men vad är oddsen att det blir en lika mardrömslik förlossning den här gången? Jag är ju några år äldre och en erfarenhet rikare,vad gäller just att föda barn, så det går nog kanske bra ändå. Ska överväga konsultation med en terapeut några dagar till innan jag kollar i gula sidorna.

Tror jag har skrivit av mig för idag om mina största funderingar… får se om det poppar upp nå mer senare…